Disträ! Vem? Jag???

Bovarna i ganska många sammanhang, men inte den här gången!

Ibland när mobilen ringer på arbetet och "Hem" lyser i displayen så har jag som regel fyra alternativ att välja på vad samtalet rör sig om. Är det äldsta dottern så handlar det som regel om jag kan skjutsa till fotbollsträningen på kvällen, mellersta dottern brukar fråga vilken hylla mjölkförpackningen står på eftersom hon inte ser den när hon öppnar dörren till kylskåpet. Yngsta dottern brukar ringa och fråga var mamma är någonstans. Ringer frun så handlar det i nio fall av tio om något som jag eller mina hundar gjort eller inte gjort, med andra ord pur och skär olydnad av folk och fä.

Sist den ringde så var de tre första alternativen uteslutna eftersom frun var ledig och fanns således till hands för att besvara diverse spörsmål, alltså var det det sistnämnda som gällde! Frun frågar med uppfordrande stämma varför det ligger en fågel tillsammans med salladshuvudet. Det uteblivna svaret från den andra änden av telefonledningen gör att frågan kommer i en ännu mer uppfordrande ton. Här är det bäst att svara tänker jag: "Vilken fågel"??svarar jag dröjande, febrilt letande i minnet efter vad hon kan tänkas mena för fågel.

Plötsligt dyker det upp från de bakre regionerna i min hjärna, sannolikt från hjärnans långtidsminne där kunskapen legat och samlat damm i nästan ett helt dygn.

- "F-n, min apportripa" utbrister jag.

I ett anfall av temporär sinnesförvirring kvällen innan har jag tagit fel på dörrarna till kylen och frysen då jag skulle stoppa tillbaka ripan i frysen efter avslutad apportträning, och stoppat tillbaka den i motsvarande låda i kylskåpet istället tillsammans med ovan nämnda salladshuvud. Frun tillhör nu det tåliga släktet, van som hon är med att jag är något disträ mellan varven, och stoppar snällt tillbaka den i frysen. Det här får jag inte göra om tänker jag.

Dagen efter då jag sitter på bussen hem kommer jag plötsligt att tänka på om jag stoppade tillbaka fågeln i frysen eller om den ligger kvar i ryggsäcken från föregående kvälls träning. Börjar genast på att tänka ut hur jag skall förklara den unkna doften i tvättstugan från en fågel som är på väg in i förruttnelseprocessen. Innanför dörren så kastar jag mig in i tvättstugan för att leta efter fågeln. Puuh, ingen fågel kvar i ryggsäcken!! In i frysen för att förvissa mig om att den ligger tryggt på sin plats där. Ingen fågel!!! Säg inte....

Öppnar lådan längst ner i kylskåpet försiktigt, och se där ligger den på samma plats som föregående dag. Tackar min lyckliga stjärna att ingen annan än jag har upptäckt fadäsen och smugglar den tillbaka till frysen och tryggt förvar på sin plats.

Kan skriva detta i full förvissning om att frun inte kommer att få reda på mitt andra misstag då hennes kunskaper om datorer är lika obefintliga som mitt minne;o)

Från en klar och redig

Per

Bokslut

Så här års är det ju populärt att göra ngn slags förteckning över årets synder som begåtts, i mitt fall är det inte få det rör sig om. Man kan med fog påstå att året som gått har varit minst sagt hektiskt med valpar, massor med fotbollsträningar både som tränare i Åzö och sjukgymnast i Frösö damlag, samt allt annat tok man har haft för sig med ett genomfört Vasalopp som grädden på moset. Frågan i såna här fall är ju givetvis, vems fel det är. För att utröna detta så får vi backa tiden nästan 2 år till min 40-årsdag. Den givna presenten från min syster var en start i Vasaloppet, konsekvenserna av denna present fick jag lida för hela detta år. Det är ju så här att ger man en sådan present till en med en begynnande 40-årskris, är en person med en stark tävlingsinstinkt som inte kan spela Fia med knuff utan att vinna till varje pris, samt har ett pannben som 3 cm tjockt så blir det så här. Under uppbyggnadsträningen inför detta evenemang har jag aldrig mått så bra, sovit så lite och tyckt att ingenting var omöjligt. Endorfinerna som jag fick pga mitt idoga tränande sprutade ur öronen och i detta endorfinrus som jag levde i under ett antal månader kanske man fattade ett antal ogenomtänkta beslut. I mitt fall ganska många, men som sagt, inget var ju omöjligt! Så kort och gott! Det är min systers fel alltihopa! Vems annars??

Pga av allt ovan så blev det lite si och så det här med träning av hundar under sommaren och resultatet lät ju inte vänta på sig under premiärveckan med en hund som jagade för sig själv och inte med mig. Det vi hade lagt energi på, lugn i fågel, fungerade, resten lämnar mkt i övrigt att önska. Jakten under denna höst har varit konstig på många sätt, lägga energi på att träna hund under brinnande jakt, tidig och ganska mkt snö i oktober. När det väl gick att jaga igen så kom det ett löp emellan, när löpet var över blev det kallt som skam. Ja, så där har det hållit på hela tiden. Alltid något som kommit i vägen. Hade tänkt gå ngt skogsprov, men la ner det efter premiärveckan. Bara att ta nya tag!

Zindra bringades sedermera tillbaka till ordningen med några smärre återfall. Blaise utvecklas enligt planerna, har en bra motor och är hyfsat lydig, åtminstone tillsammans med mig. I hennes fall är det dags att snäppa upp kravnivån lite ytterligare ffa på stoppet. Ligg skall också tränas in så att det sitter. Räknar också med att hinna förbereda för apportträningen under våren. I Zindras fall blir det fortsatt träning i linförighet, samt att vi skall fräscha upp apporten.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgett mer än att lägga energi på det jag inte lade ngn energi på i år. Tro mig, den listan är lång!

Det nya året har börjat mkt bra, bl a har jag fått mig ett riktigt gott skratt. Återkommer inom en snar framtid varför jag just nu ser ljust på framtiden. Bilden högst upp är tagen den 2:a januari på Storsjöns is, när jag kom till bilen var -23 grader.

//Per

Ytterligare några gråa hår

Fredag och en lugn dag på jobbet, kortdag dessutom. Just inkommen på rummet, efter att för en gångs skull kunnat utnyttja den stipulerade friskvårdstimmen, så ringer mobilen. En smått upprörd sambo i andra änden deklarerar att Blaise är borta, hon kommer vare sig när man ropar eller blåser i pipan. Brukar hon det eller...? Efter att ha fått klarhet i att hon varit borta i en halvtimme så fattar jag ett snabbt beslut att styra kosan hemåt för att leta efter henne. Tusen tankar far genom huvudet om vad hon tagit sig till med den här gången. Jag väljer att ta Åsvägen hem och inte E14, kör sakta för att hinna  se om det ligger en överkörd hund i diket. Mina värsta farhågor var att hon tagit efter rådjur och far omkring på E14, den lindrigare tanken var att hon tagit sig över åkern och driver runt fåren hos bonden.

Väl hemkommen så står en nöjd sambo på bron, det var väl kanske ändå att ta i, och meddelar att hon kommit tillrätta. Givetvis så infinner sig funderingar över var hon varit!? Det visar sig då att det lilla svarta odjuret sprungit till granngården och funnit en sopsäck på bron som hon genast började kalasa på. Grannarna funderar ju givetvis vad som står på och när de öppnar dörrren ser de en blöt och mager hund som de genast tar in och ger mat och vatten. Upplysningsvis kan jag ju säga att hundar blir blöta i snöblandat regn och settrar är inte tjocka, dessutom får hon mat hemma!! Jag har hört att pointrar och vorsthrar kan drabbas av Prader Willies syndrom(googla på det ni), men inte Gordonsettrar. Slutet gott, allting gott! Efter detta har jag full förståelse för de som inte hittar sin hund efter att den har försvunnit under jakt, sprungit bort eller på ngt annat sätt kommit bort. Inga roliga 45 minuter i mitt liv!!

//Per

NNFK-kvällar

Oftast när jaktsäsongen börjar har man en rätt hyfsad lydnad på sin hund, som i de allra flesta fall grundlagts under sommaren med diverse träning. Så brukar även fallet vara för mig, men inte i år av olika anledningar. För oss som inte har möjlighet att leva med våra hundar i den omfattningen som vi skulle vilja pga av olika konkurrerande stimuli så som barn, fotboll etc kan ibland träningen bli lidande. Vill dock inte påstå att dessa andra stimuli är dåliga på ngt vis bara det att dom på ett mycket effektivt sätt stjäl tid från träningen av hundarna. Själv har jag märkt att lydnaden verkar avta i takt med att jaktsäsongen sakta, men obarmhärtigt närmar sig sitt slut. Ofta sitter man, åtminstone jag, där i mars med en komplett olydig hund och undrar hur i hela friden det här gick till. Förbannar sig själv för att man inte lagt lika stor vikt vid lydnadsträningen under jaktsäsongen som innan. 

Äntligen har det uppenbarat sig några tillfällen för oss som kan behöva en välriktad spark i akterpartiet för att göra ngt åt saken. NNFK har under tre tisdagskvällar träning på Rödöns skola dit man kan komma med hunden/hundarna. Jag hade bägge med mig sist och bytte i halvtid. Träningen är helt prestigelös och man tränar det man känner att man behöver träna på, gick alldeles utmärkt att enas om det tillsammans. Det var fler som bytte i halvtid och det gick alldeles utmärkt, bara att ändra kravnivån lite grann. Följdaktligen en trevlig kväll med andra människor som har samma intresse. Sista gången kommer det förhoppningsvis att bli filmvisning efter genomfört träningspass. Ett mkt bra initiativ av NNFK:s styrelse tycker jag!

//Per