Bra jakthund?

Zindra 1 år och ännu oprövad i jaktliga sammanhang

Säg den lycka som varar för evigt! Hade illusionen om att det skulle bli lite ordning på bloggandet, men se det blev det inte. Har nu äntligen tagit mig tid till att sitta ner ett tag vid tangentbordet.

Min syster som är fullständigt novis på det här med jakt, förutom det hon får sig till livs när hon frågar mig hur det går med hundarna. Kan tänka mig att hon ångrar sig bittert och tänker: "Jaha, nu går det en halvtimme igen!" I varje fall så levererade hon en fråga som sysselsatt mitt huvud av och till under 1½ år: "Är Zindra en bra jakthund?" Klart som f-n att hon är torde ju det givna svaret vara! Kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, och det är väl i sammanhanget oviktigt.

Började däremot på att fundera hur man definierar en bra jakthund. Har för mig att jag hört/läst någon gång om att det är den hund som bringar mest vilt framför bössan åt jägaren. Sanningen att säga så är det väl så det ska vara vid jakt med hundar, annars vore det ju ganska meningslöst att hålla sig med hund. Eller hur? Sett ur det perspektivet så är hon faktiskt en bra jakthund, tror inte det är många gånger som vi åkt ifrån skogen utan att hon har hittat fågel. Ibland så har det varit lång väg att komma till med bössan och kunna skjuta, men inte alls i närheten av hur det har varit. Det man inte kan ta ifrån henne är att hon för det mesta hittar fågel och det är väl den viktigaste egenskapen. Nu är ju jakten med hund så mkt mer än att hitta och skjuta fågel, åtminstone för mig. Glädjen över en jaktdag där hundarna skött sig, glada miner från jägarna, samspelet hund och jägare och ibland några nya gråa hår på huvudet efter avslutad jaktdag. Listan kan göras lång på glädjeämnen som jakten med hund ger och ser man ur det perspektivet så är Zindra en alldeles fantastisk jakthund.

Hur andra definierar en bra jakthund vet jag inte! En del värderar jaktprovspremier väldigt högt, det gör jag också men det är inte allt. Jaktprov är som det är i nuvarande form, åtminstone på fjäll och fält, men det är det enda utvärderingsinstrumentet vi just nu har på aveln. Zindra är först och främst en jakthund, vilket kan vara ett annat sätt att säga: "Jag är för kass på att dressera min hund så därför går jag inga prov!" Man kan ju fråga vad man mäter hos de mer vuxna hundarna, är det hundens jaktförmåga eller ägarens dressyrkunskaper? Sannolikt bägge, men man undrar vad som får mest utrymme i protokollet!
Som ivrig läsare av Avances årsbok, där jag plöjer jaktprovsberättelser från pärm till pärm, tycker jag mig finna att det som bedöms är i huvudsak stil, fart och reviering. I ytterst få fall hittar jag domare som poängterar viltfinnarförmågan, men de finns. Hittar en hund med klockren reviering mer fågel än den som söker i biotopen? Jag vet inte, men skulle vara intressant att veta!!
Brukar roa mig mellan varven att läsa på olika hemsidor runt om i fågelhundssverige och har då lagt märke till en rätt rolig sak, nämligen att när sista jaktprovet på hösten är gjort så avtar uppdateringarna dramatiskt. Ibland har det faktiskt dröjt ända till att provsäsongen för vårproven inletts! Nåja, vi värdesätter ju saker och ting olika här i världen och tur är väl det!!

Summa summarum får väl bli att jaga och ha kul med din hund! Gå prov om du tycker att den är tillräckligt bra, men låt inte proven bli ett självändamål!
Kort sagt så är jag väldigt nöjd med min hund, trots att hon inte är perfekt, och väldigt glad över att jag fick köpa henne från Gråsjövalens kennel. Hon är och förblir familjens lilla Prinsessa, även om viss konkurrens har dykt upp på slutet.

//Per

En trivsam liten varelse!

Liten och liten vore väl att ta i alltför mycket, men hon kommer alltid att vara "den lille" ända tills det kommer in något nytt i huset. 

Ända sedan det gick upp för min bättre hälft när valparna var 4 veckor att Blaise skulle bli kvar så har hon haft en ständig försvarsadvokat i sin husse som med en dåres envishet tillbakavisat allt elaksinnat prat om henne. Visst har det brunnit en och annan säkring även hos mig de gånger hon gladeligen glufsat i sig min matdosa som stått längst upp på bänken, men på det hela taget är hon en mycket trevlig bekantskap. Visst har man ibland kunnat ana att folk tänkt: "Att den där hunden kommer det inte bli någon ordning på!" Förvisso har hon ett något yvigt kroppsspråk och en ständigt viftande svans, men man skall ju som bekant inte döma hunden efter håren. Under det gångna året och lydnadsträningen så har det aldrig varit några större problem med att lära henne nya saker och få henne att utföra dem med ganska stora provokationer. Har aldrig behövt bråka speciellt mycket med henne för att få saker och ting att fungera som det är tänkt, undantaget mina matdosor. Hon har dessutom visat sig vara spontanapportör, men där får vi nu ta fram lydnaden.

Det var med spänd förväntning att efter all träning som lagts ned att få bege sig ut med bössa i skog och fjäll. Hennes stora passion här i livet är att springa, och springa har hon också gjort under de 7 dagars jakt vi skrapat ihop hittills. Söket var från början ganska ostrukturerat och präglades starkt av ungdomlighet. Det har sedermera gått upp sig och blivit mera jaktlikt. Observera att jag skriver "jaktlikt" då jag tycker det är för tidigt att kalla det ett jaktsök. 

Vad jag har observerat har hon nyttjat vinden på ett klokt sätt och lagt upp söket efter den. På fjället har hon tagit ut svängarna ordentligt, medan hon i skog har dragit ihop det och hållt bra kontakt med mig. Hon har aldrig, än så länge skall tilläggas, gått ur hand. Vi har haft en del fågelkontakter de gånger vi varit ute och från början så var det hejdlösa eftergångar, men vid sista fjälljakten och de 3 kontakter vi hade så var hennes eftergång 5 m, 0 m samt vid tredje tillfället så sätter hon sig spontant. Gissa om lyckan var fullständig!?

Om hennes mammas uppförande efter flog lämnar en del i övrigt att önska just nu, så är det precis tvärtom här. Det som är på tapeten just nu är att få henne att anpassa farten efter näsan, eller tvärtom. Har utarbetat en plan för hur detta skall gå till, samt även en plan B om plan A misslyckas.

Om jag refererar till min egen hund så har parningen medfört sig en högre dresserbarhet, hade innan inget att jämföra med. En jaktlust som inte går av för hackor och utförs i samma fart som en kompressormatad turbo med lustaggregat åstadkommer hos en bil. Det finns ju även en del oönskade beteenden, men dessa är mer föraravhängiga än att de skulle komma från föräldradjuren. 

Kort sagt så är Blaise som det står i rubriken: "En trivsam liten varelse!", som dessutom charmar de flesta. Även frun!

Ytterligare rapporter kommer!

//Per

Disträ! Vem? Jag???

Bovarna i ganska många sammanhang, men inte den här gången!

Ibland när mobilen ringer på arbetet och "Hem" lyser i displayen så har jag som regel fyra alternativ att välja på vad samtalet rör sig om. Är det äldsta dottern så handlar det som regel om jag kan skjutsa till fotbollsträningen på kvällen, mellersta dottern brukar fråga vilken hylla mjölkförpackningen står på eftersom hon inte ser den när hon öppnar dörren till kylskåpet. Yngsta dottern brukar ringa och fråga var mamma är någonstans. Ringer frun så handlar det i nio fall av tio om något som jag eller mina hundar gjort eller inte gjort, med andra ord pur och skär olydnad av folk och fä.

Sist den ringde så var de tre första alternativen uteslutna eftersom frun var ledig och fanns således till hands för att besvara diverse spörsmål, alltså var det det sistnämnda som gällde! Frun frågar med uppfordrande stämma varför det ligger en fågel tillsammans med salladshuvudet. Det uteblivna svaret från den andra änden av telefonledningen gör att frågan kommer i en ännu mer uppfordrande ton. Här är det bäst att svara tänker jag: "Vilken fågel"??svarar jag dröjande, febrilt letande i minnet efter vad hon kan tänkas mena för fågel.

Plötsligt dyker det upp från de bakre regionerna i min hjärna, sannolikt från hjärnans långtidsminne där kunskapen legat och samlat damm i nästan ett helt dygn.

- "F-n, min apportripa" utbrister jag.

I ett anfall av temporär sinnesförvirring kvällen innan har jag tagit fel på dörrarna till kylen och frysen då jag skulle stoppa tillbaka ripan i frysen efter avslutad apportträning, och stoppat tillbaka den i motsvarande låda i kylskåpet istället tillsammans med ovan nämnda salladshuvud. Frun tillhör nu det tåliga släktet, van som hon är med att jag är något disträ mellan varven, och stoppar snällt tillbaka den i frysen. Det här får jag inte göra om tänker jag.

Dagen efter då jag sitter på bussen hem kommer jag plötsligt att tänka på om jag stoppade tillbaka fågeln i frysen eller om den ligger kvar i ryggsäcken från föregående kvälls träning. Börjar genast på att tänka ut hur jag skall förklara den unkna doften i tvättstugan från en fågel som är på väg in i förruttnelseprocessen. Innanför dörren så kastar jag mig in i tvättstugan för att leta efter fågeln. Puuh, ingen fågel kvar i ryggsäcken!! In i frysen för att förvissa mig om att den ligger tryggt på sin plats där. Ingen fågel!!! Säg inte....

Öppnar lådan längst ner i kylskåpet försiktigt, och se där ligger den på samma plats som föregående dag. Tackar min lyckliga stjärna att ingen annan än jag har upptäckt fadäsen och smugglar den tillbaka till frysen och tryggt förvar på sin plats.

Kan skriva detta i full förvissning om att frun inte kommer att få reda på mitt andra misstag då hennes kunskaper om datorer är lika obefintliga som mitt minne;o)

Från en klar och redig

Per

Blaise´s vidare öden

Två veckor verkar gå med en otrolig fart utan att man hinner med någonting vettigt tycker man. Sen kan man ju fundera hur vettigt det är att sitta här och skriva för sig själv och undra om ngn läser det man skriver. Nåja, gamla mamma brukar säga att hon läser. Kanske mest för att vara snäll mot sin son...

Även om jag inte tycker att jag hinner med ngt vettigt så tränar jag i varje fall hund varje kväll. Förra helgen så var det fortsättning på stökk/apportkursen hos Hundens gård. Omväxlande apportträning, apportträning med störning av duva, samt störning av duva under fri lek etc. Fokuset innan denna helg låg på håll fast och bära apporten. Varierande föremål och terräng, inkallning och snygga avlämningar. Tidigare har jag bestämt mig för att försöka med spontanapportering och se hur långt jag kan komma med det. Tidigare försök som har gjorts så har Blaise gjort sitt bästa för att ta livet av dummyn och lattja lite med den i luften. Till min glädje så med ett fungerande håll fast-kommando så lyckades det. Ut och hämta samt in med en snygg avlämning. Gissa om lyckan är total? Har försiktigt börjat att lägga på apport-kommandot när hon plockar upp den från backen, givetvis under massor med beröm. Kommer givetvis att köra lydnads-apportering parallellt för att få en så säker apportör som möjligt. Tror säkert en del tycker jag är tidigt ute, men det gäller ju att kravnivån läggs på samma nivå som hundens mognad, läsa sin hund helt enkelt. En fundering som jag haft sista veckan är att de kontinentala raserna måste ha godkänt apporttest innan start i unghundsklass. Rimligtvis kan ju inte alla dessa vara spontanapportörer, utan man måste lägga in lydnadsapportering även där. Är de hundarna annorlunda funtade än våra engelska??? Kanske ngn kan svara på det!!

Så långt om apportering som så sakteliga går framåt. Vad som fungerade så där förra helgen var det där med stoppet, efter några meter fungerade det. Den här veckan har fokus legat på stopp i full lek på signal, och här har kravnivån åkt upp rätt ordentligt kan jag säga. Tro det eller ej, men det börjar sitta riktigt bra. Har gjort några hemmagjorda duvor som jag provocerar med, fungerar riktigt bra. Fördelen är att man kan korrigera utan att blanda in fågeldoften. En hemmagjord duva är en sönderklippt plastpåse som fladdrar likt fågelvingar och låter, har sedan lagt en hård lite större studsboll i den för att kunna kasta iväg den. Kalla det en sorts fattigmansduva.

Sammantaget kan man ju säga att Blaise är en fruktansvärt rolig hund att träna, alltid pigg och glad. En fantastisk mentalitet, även om vissa i familjen har andra åsikter, som gör att hon aldrig "fiser ihop" om man blir arg. 5 sekunder senare är hon lika glad igen, men har ändå förstått vad man menar. Vad gäller mig själv så har jag den här gången vinnlagt mig om att hela tiden behålla den härliga frimodigheten som det finns hos en unghund samtidigt som kravnivån så smått har ökat. Kort sagt rannsakat mig själv vad som krävs av mig som förare och backa tillbaka och lära sig av tidigare begångna fel, det finns ju en del att ta av så att säga... Tyvärr så omöjliggör vädret och snömängden träning till fjälls, men det hinns med det också i sinom tid.

Just idag så finns det all anledning att glädja sig åt de fantastiska framgångarna för våra svenska skidskyttar och skidåkare!! Vem f-n är Petter Northug?????

//Per

Bokslut

Så här års är det ju populärt att göra ngn slags förteckning över årets synder som begåtts, i mitt fall är det inte få det rör sig om. Man kan med fog påstå att året som gått har varit minst sagt hektiskt med valpar, massor med fotbollsträningar både som tränare i Åzö och sjukgymnast i Frösö damlag, samt allt annat tok man har haft för sig med ett genomfört Vasalopp som grädden på moset. Frågan i såna här fall är ju givetvis, vems fel det är. För att utröna detta så får vi backa tiden nästan 2 år till min 40-årsdag. Den givna presenten från min syster var en start i Vasaloppet, konsekvenserna av denna present fick jag lida för hela detta år. Det är ju så här att ger man en sådan present till en med en begynnande 40-årskris, är en person med en stark tävlingsinstinkt som inte kan spela Fia med knuff utan att vinna till varje pris, samt har ett pannben som 3 cm tjockt så blir det så här. Under uppbyggnadsträningen inför detta evenemang har jag aldrig mått så bra, sovit så lite och tyckt att ingenting var omöjligt. Endorfinerna som jag fick pga mitt idoga tränande sprutade ur öronen och i detta endorfinrus som jag levde i under ett antal månader kanske man fattade ett antal ogenomtänkta beslut. I mitt fall ganska många, men som sagt, inget var ju omöjligt! Så kort och gott! Det är min systers fel alltihopa! Vems annars??

Pga av allt ovan så blev det lite si och så det här med träning av hundar under sommaren och resultatet lät ju inte vänta på sig under premiärveckan med en hund som jagade för sig själv och inte med mig. Det vi hade lagt energi på, lugn i fågel, fungerade, resten lämnar mkt i övrigt att önska. Jakten under denna höst har varit konstig på många sätt, lägga energi på att träna hund under brinnande jakt, tidig och ganska mkt snö i oktober. När det väl gick att jaga igen så kom det ett löp emellan, när löpet var över blev det kallt som skam. Ja, så där har det hållit på hela tiden. Alltid något som kommit i vägen. Hade tänkt gå ngt skogsprov, men la ner det efter premiärveckan. Bara att ta nya tag!

Zindra bringades sedermera tillbaka till ordningen med några smärre återfall. Blaise utvecklas enligt planerna, har en bra motor och är hyfsat lydig, åtminstone tillsammans med mig. I hennes fall är det dags att snäppa upp kravnivån lite ytterligare ffa på stoppet. Ligg skall också tränas in så att det sitter. Räknar också med att hinna förbereda för apportträningen under våren. I Zindras fall blir det fortsatt träning i linförighet, samt att vi skall fräscha upp apporten.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgett mer än att lägga energi på det jag inte lade ngn energi på i år. Tro mig, den listan är lång!

Det nya året har börjat mkt bra, bl a har jag fått mig ett riktigt gott skratt. Återkommer inom en snar framtid varför jag just nu ser ljust på framtiden. Bilden högst upp är tagen den 2:a januari på Storsjöns is, när jag kom till bilen var -23 grader.

//Per

Vad månde bliva?

Vid ett svagt tillfälle lovade jag att återkomma med rapport från valpkursen! Kan härmed meddela att vi nu har tagit våran första lydnadsetta, nää långt därifrån... Kursen har varit mkt bra, men det känns som om att det först var vid sjätte tillfället som jag och Blaise var i fas med varandra. Eller vi kanske blev det för det var då vi gick igenom avslappning och praktiserade detsamma, man kan ju fundera vem det hade störst effekt på?? Det är nyttigt att få en påminnelse om dressyrbiten nu när man har en liten en, kan ju inte direkt påstå att man är proffs efter en hund... Tror aldrig att man blir fullärd på detta med dressyr, bara mer

eller mindre kunnig. Snart börjar lydnadskursen och då dras snaran åt lite grann för både mig och Blaise. Skrev förut att jag koncentrerade mig på att gå fot utan koppel, nej, hit och stanna. Fokus har inte ändrats bara att jag ställer lite högre krav på henne med störningar på ffa Stanna-kommandot. Gjorde ett helt ovetenskapligt test idag, som den kliniska forskare jag är mellan varven, och jämförde kontakten med Blaise då hon gick fot med och utan koppel. I mitt tycke så var kontakten mkt bättre utan koppel. Kan nog mest sannolikt bero på att man anstränger sig själv på ett annat sätt då man inte har koppel, sedan tror jag att timingen mellan beröm och Nej blir mer precis av detta. Fortsätter nog att träna utan koppel ett tag till.

Dagens glädjeämne och helt oväntade händelse inträffade under dagens skogspromenad. Zindra går bakom mig och Blaise är lös, plötsligt försvinner hon in i skogen och stramar upp sig i ett klockrent stånd fem meter ifrån mig, vänster framtass upp och svansen rakt bakåt. Står intresserat och tittar vad som skall hända härnäst då fågeln tar till vingarna, mest sannolikt en järpe. Blaise står kvar och tittar efter den och springer sedan fram och luktar intresserat i legan, gör en liten tur för att se vad den tog vägen och tillbaka på plats. Hade sinnesnärvaro att vara tyst i den situationen för att slippa backa i träningen. Kanske lite tidigt, men inte planerat på ngt vis. Kul att se var det i varje fall!! Känns som att det är ett ämne för att framkalla gråa hår på huvudet. Nu får det vara nog med den typen av övningar ett tag framöver, åtminstone på det här sättet....


//Per