Bokslut

Så här års är det ju populärt att göra ngn slags förteckning över årets synder som begåtts, i mitt fall är det inte få det rör sig om. Man kan med fog påstå att året som gått har varit minst sagt hektiskt med valpar, massor med fotbollsträningar både som tränare i Åzö och sjukgymnast i Frösö damlag, samt allt annat tok man har haft för sig med ett genomfört Vasalopp som grädden på moset. Frågan i såna här fall är ju givetvis, vems fel det är. För att utröna detta så får vi backa tiden nästan 2 år till min 40-årsdag. Den givna presenten från min syster var en start i Vasaloppet, konsekvenserna av denna present fick jag lida för hela detta år. Det är ju så här att ger man en sådan present till en med en begynnande 40-årskris, är en person med en stark tävlingsinstinkt som inte kan spela Fia med knuff utan att vinna till varje pris, samt har ett pannben som 3 cm tjockt så blir det så här. Under uppbyggnadsträningen inför detta evenemang har jag aldrig mått så bra, sovit så lite och tyckt att ingenting var omöjligt. Endorfinerna som jag fick pga mitt idoga tränande sprutade ur öronen och i detta endorfinrus som jag levde i under ett antal månader kanske man fattade ett antal ogenomtänkta beslut. I mitt fall ganska många, men som sagt, inget var ju omöjligt! Så kort och gott! Det är min systers fel alltihopa! Vems annars??

Pga av allt ovan så blev det lite si och så det här med träning av hundar under sommaren och resultatet lät ju inte vänta på sig under premiärveckan med en hund som jagade för sig själv och inte med mig. Det vi hade lagt energi på, lugn i fågel, fungerade, resten lämnar mkt i övrigt att önska. Jakten under denna höst har varit konstig på många sätt, lägga energi på att träna hund under brinnande jakt, tidig och ganska mkt snö i oktober. När det väl gick att jaga igen så kom det ett löp emellan, när löpet var över blev det kallt som skam. Ja, så där har det hållit på hela tiden. Alltid något som kommit i vägen. Hade tänkt gå ngt skogsprov, men la ner det efter premiärveckan. Bara att ta nya tag!

Zindra bringades sedermera tillbaka till ordningen med några smärre återfall. Blaise utvecklas enligt planerna, har en bra motor och är hyfsat lydig, åtminstone tillsammans med mig. I hennes fall är det dags att snäppa upp kravnivån lite ytterligare ffa på stoppet. Ligg skall också tränas in så att det sitter. Räknar också med att hinna förbereda för apportträningen under våren. I Zindras fall blir det fortsatt träning i linförighet, samt att vi skall fräscha upp apporten.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgett mer än att lägga energi på det jag inte lade ngn energi på i år. Tro mig, den listan är lång!

Det nya året har börjat mkt bra, bl a har jag fått mig ett riktigt gott skratt. Återkommer inom en snar framtid varför jag just nu ser ljust på framtiden. Bilden högst upp är tagen den 2:a januari på Storsjöns is, när jag kom till bilen var -23 grader.

//Per

Vad månde bliva?

Vid ett svagt tillfälle lovade jag att återkomma med rapport från valpkursen! Kan härmed meddela att vi nu har tagit våran första lydnadsetta, nää långt därifrån... Kursen har varit mkt bra, men det känns som om att det först var vid sjätte tillfället som jag och Blaise var i fas med varandra. Eller vi kanske blev det för det var då vi gick igenom avslappning och praktiserade detsamma, man kan ju fundera vem det hade störst effekt på?? Det är nyttigt att få en påminnelse om dressyrbiten nu när man har en liten en, kan ju inte direkt påstå att man är proffs efter en hund... Tror aldrig att man blir fullärd på detta med dressyr, bara mer

eller mindre kunnig. Snart börjar lydnadskursen och då dras snaran åt lite grann för både mig och Blaise. Skrev förut att jag koncentrerade mig på att gå fot utan koppel, nej, hit och stanna. Fokus har inte ändrats bara att jag ställer lite högre krav på henne med störningar på ffa Stanna-kommandot. Gjorde ett helt ovetenskapligt test idag, som den kliniska forskare jag är mellan varven, och jämförde kontakten med Blaise då hon gick fot med och utan koppel. I mitt tycke så var kontakten mkt bättre utan koppel. Kan nog mest sannolikt bero på att man anstränger sig själv på ett annat sätt då man inte har koppel, sedan tror jag att timingen mellan beröm och Nej blir mer precis av detta. Fortsätter nog att träna utan koppel ett tag till.

Dagens glädjeämne och helt oväntade händelse inträffade under dagens skogspromenad. Zindra går bakom mig och Blaise är lös, plötsligt försvinner hon in i skogen och stramar upp sig i ett klockrent stånd fem meter ifrån mig, vänster framtass upp och svansen rakt bakåt. Står intresserat och tittar vad som skall hända härnäst då fågeln tar till vingarna, mest sannolikt en järpe. Blaise står kvar och tittar efter den och springer sedan fram och luktar intresserat i legan, gör en liten tur för att se vad den tog vägen och tillbaka på plats. Hade sinnesnärvaro att vara tyst i den situationen för att slippa backa i träningen. Kanske lite tidigt, men inte planerat på ngt vis. Kul att se var det i varje fall!! Känns som att det är ett ämne för att framkalla gråa hår på huvudet. Nu får det vara nog med den typen av övningar ett tag framöver, åtminstone på det här sättet....


//Per

Propparna bytta!

Efter en helgs jaktuppehåll så begav vi oss förra helgen till skogen igen. Givetvis så var min förhoppning att se om planen fungerade. Det vi jobbat med under tiden har varit linförighet och inkallning. Tanken var att försöka hålla Zindra inom jaktbart avstånd med hjälp av pipan, samt bättre kontakt i och med linförighetsövningarna. Om det var rätt medicin, vet jag inte! Släpper henne i kanten av en myr, efter en minut hör jag hur fågel lättar och Zindra är i närheten. Stannar på kommando och skickas på i nytt sök igen. Efter ca 30 sekunder hör jag hur hon gnäller till, hon kommer in till mig och haltar. Undersöker henne, men visar inga tecken på ömhet. Vilar en stund och undersöker sedan hur hon springer och ingen hälta syns. Jagar ett tag till, men det går inget vidare så vi avbryter jakten. Provar lite senare, men hon kommer sig inte ut i sök riktigt så vi avbryter. 

Ny helg och nya förutsättningar, veckan som varit har hon fått vila från mig och träning. Lördagens jakt bedrevs med en Garmin Astro runt halsen och till min glädje så visade hon upp ett fullt jaktbart sök. Ngn enstaka gång tar hon ut svängarna lite grann, men hur man vill ha det är ju individuellt. Själv föredrar jag att ha henne i min närhet, men hade jag gått jaktprov så hade det kanske varit ett bra sök och att hon tar för sig rejält i markerna. Majoriteten av släpptiden så höll hon sig inom ca 150 m, och som längst var hon 400 m bort vid ngt enstaka tillfälle. Använde vinden på ett klokt sätt gjorde hon också. Hittade hon ngn fågel då? Visst gjorde hon det, men vem var det som klantade sig? Skott i den situationen var ej möjlig pga en tät slyridå. 

Man kan tycka vad man vill om elektronik under jakt, men i det här fallet så har det varit otroligt värdefullt. Hoppas att trenden håller i sig så att jag kan börja använda bjällran igen. Planen är att försöka klara mig utan även den i tron om att jag själv blir bättre på att läsa hunden. Får även tacka Kari för att han låtit mig låna hans nya pejl, den har varit jättebra att använda just nu!

Återkommer om Blaises äventyr, just nu är jag glad att jag har fått tillbaka min jaktkompis!

//Per

Proppskåpet som brann!

Efter närmare ett halvårs väntan så var det då äntligen för årets fågelpremiär, som för tredje året i rad begås i skogen. Efter ca en timmes väntan så dök gode jaktkamraten Kari upp, väckarklockan hade inte ringt, mobilen låg i bilen och gud vet vilka bortförklaringar man fick höra. Efter morgonens lilla debacle så bar det äntligen iväg till skogs. 

Rent allmännt kan man säga att årets fågeltillgång är bättre än fjolårets och vi har haft en del fågelsituationer, men vi är ju för tuffliga på att skjuta och ibland slappnar man av alldeles för tidigt. Under andra dagens jakt börjar jag misstänka att ngt inte står rätt till med Zindra, det känns inte som vi jagar tillsammans och söket är inte vad det en gång var. Till saken hör att hon brukar sällan vara längre bort än att jag hör hennes bjällra, men nu var hon borta alldeles för länge och kom inte tillbaka där jag förväntade mig att hon skulle komma. Karis nya Garmin Astro kom väl till pass vid detta tillfälle, även om den avslöjar obehagliga sanningar. Det visar sig då att hela proppskåpet har brunnit hos Zindra. Visst har väl en och annan säkring gått hos henne, men det här. Vid ett tillfälle så var hon nästan 700 meter bort och jagade på egen hand, eller vad det nu var hon gjorde. Man kanske skulle kunna kalla det ngn form av "Joy-run", för det var vad hon gjorde. Man kan knappast kalla det för jakt! 

Bara att sätta sig ner och fundera på vad det var för fel. Det dök upp en hel del möjliga och omöjliga förklaringar, men tyvärr är det nog bara så att felet är helt och hållet mitt eget. Jämfört med tidigare år så har somrarna till stor del ägnats åt träning, och då ffa apportträning i alla dess former på land och vatten. Jag misstänker att detta har ökat på kontakten ganska bra så därför har det sällan varit några problem under jakten med just den biten. I år så har det varit si och så med den biten och då blir resultatet därefter. Känns lite trist att börja med den biten under brinnande jaktsäsong, men lika bra att få det gjort. Jag hoppas att min plan fungerar!! Med anledning av detta så har jag ställt in höstens jaktprov, till förmån för att försöka få till det jaktmässigt. 

Skall man lyfta fram ngt positivt så fungerar stanna-kommandot alldeles utmärkt i fågelsituationer, sen så var det ju det där med skyttet då. Lyckades i varje fall att skjuta en tjäderhöna, som var påskjuten, i en tät tallplantering. Bara att glömma första veckans jakt och blicka framåt. Glädjer mig dock åt Karis hundar som går alldeles utmärkt i skogen och är en fröjd att se "in action". Återkommer med ett nytt inlägg för att se om planen fungerade, samt om förarutbildning med Blaise.

//Per