Senaste jakterna

Hade två inplanerade semesterdagar för deltagande i Fjällpokalen, men som omeriterad hund så hamnar man i den lägsta prio-gruppen. Jag var ganska säker på att inte komma med, men blev erbjuden en plats i sista stund. Avböjde deltagandet då träning av Blaise inte var möjligt pga en hälta som gjorde att hon fick vila i 2 dagar. Hade i slutändan kanske inte spelat någon roll, men jag tycker att om man skall åka iväg så ska man inte komma dragandes med en hund som inte fungerar riktigt. De två semesterdagarna ägnades istället åt ensamjakt i skog och på fjäll. Första dagen tillbringade vi i skogen och det var förvånansvärt fågelfattigt, men till slut så hittade Zindra en tjäderhöna som inte tog samma väg som jag hade tänkt och skottillfället uteblev. Blaise jobbade på riktigt bra, men någon fågel hittade hon inte.

Följande dag drog vi till fjälls i tidig gryning. En anmarsch på en och en halv timme innan vi kunde börja jaga gjorde att man blev lite småsvettig. Den här dagen såg också ut att bli fågelfattig och jag hade så smått börjat ge upp planerna på att hitta fågel, efter att ha letat högt och lågt, och åka hem då jag ser Zindra i stånd 400 meter ut och långt ner. Väl framkommen så är hon inte där och efter gediget letande utan att hitta henne så visslar jag i pipan, givetvis så hade hon stått 75 meter längre bort än där jag hade letat och spikat en ripkull. Klantigt av mig och jag tycker ännu mer synd om henne och att hon ska behöva släpa runt på mig på fjället. Vi hittar sedan en par ripkullar till i samma område, som jag hade dömt ut på morgonen när jag gick upp, utan att det blir något utav det hela. Jag får i alla fall glädja mig åt att Zindra är en så pass bra sökare och hittar sina fåglar, hur man skall bete sig när fåglarna är i luften har vi för tillfället vitt skilda åsikter om.

Söndagen blev bara en kort tur i skogen, slitna som vi var efter en hel dag på fjället. Enligt GPS:n så gick vi 18 km och då har nog hundarna sprungit ännu längre. Vi fick i varje fall 3 härliga jaktdagar och trevlig samvaro vi 2- och 4-benta. Tyvärr så är det just nu uppehåll i jakten pga älgjägare i skogen och det respekterar jag helt, tur att det inte är så långt till Västerbotten där de har helt andra regler. Få se om det blir en tur dit!

//Per

-23 grader

Sista jakthelgen för skogsfågel verkar frysa inne och det rejält också. Fått göra lite nytta istället såsom att vara vallasupport till vallachefen, dvs min syster som just nu befinner sig i Moena i Italien. Kolla vädret ingår också i uppgifterna. Mina antagonister, systersönerna, från förra årets Vasalopp skall imorgon åka Marcia Longa. Önskar dem all lycka till!!!

Själv nöjer jag mig med att för första gången på flera år gå på en hockeymatch, tyvärr inte Brynäs. Detta gamla anrika lag som ångar på som en ångvält i Elitserien. Skall vi få uppleva ett nytt SM-guld i år tro??!!

//Per

Intensiv träningshelg!

Jakten denna helg fick stå tillbaka för stökk/apport-kurs på Hundens gård, samt avslutning av lydnadsgruppen dagen efter. Förra helgens jakt kan man säga var en skön träningsrunda för hundarna i skogen. Blir lite förundrad över Zindra som tidigare visat med all tydlighet att detta med djupsnö är inget för en fin dam, men hon stretar på som aldrig förr i det tunga föret. Undrar om hon månne ska visa att gammal är äldst? Blaise det lilla yrvädret verkar inte fatta att det är tungt att springa i djupsnö, hon jobbar mkt bra för sin ålder de korta släpptider hon får. Sedan är det mkt träning att kunna "gå bakk" utan att ställa till med alltför mkt oväsen. Några fåglar gick inte att finna denna helg.

Vid ett tidigare inlägg skrev jag att störningen skulle bli större på "Stanna", samt att apporten skulle påbörjas. Denna helg har vi ägnat oss åt bägge sakerna. Man kan säga att framstegen som gjordes på lördagen med att hålla och bära apportbocken var mer än vad jag hade förväntat mig. Det gick även bra att hålla, fast det flög duvor. Låt vara på 4:e eller 5:e försöket, men ändå....

Söndagens avslutning gick väl så där med störning av duva, till slut blev det väl alltför roligt med flaxande vingar så vi bara var tvungen att springa efter. Bara att lägga band på sig och hem och träna med större störning, grannens katt osv. Får ta mig en funderare på hur jag ska göra om jag ska använda Stanna(sitt) eller Ligg i fågel. Stanna ligger bättre i min mun och det finns ju andra som får till det, så varför inte jag??

Till helgen stundar det förhoppningsvis jakt, om det inte blir alltför kallt! Sista helgen att jaga skogsfågel på, sedan är det bara att vänta igen....

//Per

Paltbröd, fläsk och eftermiddagsjakt

Paltbröd, fläsk och vitsås. Sug på den ni! En gammal och hederlig maträtt som tyvärr håller på att tappas bort bland alla nya och konstiga maträtter nu för tiden. Tack och lov finns landstingets personalmatsal som serverar detta ibland, tror ni kön är lång eller..... 

En perfekt uppladdning inför eftermiddagens jakt som planerats veckor i förväg innan ngn "illvillig" person bokar tidboken full. Vädret kunde inte vara bättre med hög klar luft, klarblå himmel och en mkt svag vind. Det enda som kunde vara bättre var tillgången på fågel. Erfarenheter från förra turen gjorde att jag jagade runt ett stort hygge, men turen stod mig inte riktigt bi. Södersluttningar i hyggeskanten verkar dom föredra, där fanns det i varje fall mkt spår. Förrän... Kom ut 200 m från bilen och tänkte att jag kan väl lika gärna jaga av skogen på andra sidan vägen en gång till och kanske släppa Blaise en stund. Precis när jag tänkte bryta för dagen står Zindra i hyggeskanten. Står 10 meter på sidan och jag avancerar fram samtidigt som hon följer löpan. Plötsligt lättar en orrtupp under en gran och erbjuder ett skotttillfälle i 1/10 sekund. Hinner givetvis inte riktigt med, men ett rappt Stanna kommer i varje fall ur min mun som Zindra givetvis skiter fullständigt i. Har jag nu hittat fågel efter 2 1/2 timmes oförtrutet letande så ska här jagas fågel! Ett intensivt kacklande avslöjar att hönorna satt lite längre bort. Det där kan jag ha överseende med, det går ju att rätta till, men det roligaste av allt är när jag tittar till vänster om mig sitter Blaise alldeles lugn och avslappnad. Givetvis intensivt spanande i tuppens flygriktning. Massor med beröm får hon av en överlycklig husse. Tittar man i backspegeln så var det väl ändå tur att jag inte släppte henne när jag tänkte, då hade vi gått miste om en bra situation som det nu blev till slut. Tur är ju också att jaktlusten inte har kopplats på för fullt. En till synes misslyckad jaktdag slutade riktigt bra!

Ensamjakt under svåra förhållanden

Zindra under en kortare paus

Efter att inte ha jagat på två veckor så for vi ut en kort sväng på lördagen. Vi kom ut ganska sent efter att ha styrt och ställt en del med andra saker på morgonen. Spänd av förväntan att se om den goda trenden höll i sig, vad gäller Zindras sök, sedan sista gången. Bestämde mig för att jaga i ett höglänt terrängavsnitt där vi tidigare hittat ganska bra med fågel. Insåg ganska snart att det var ett smärre misstag att välja det här området, på sina håll var det 2-3 dm snö. Där det inte var så mkt snö så var den istället frusen. Således hörde fåglarna mig säkert på flera kilometers håll. Jag kunde i varje fall glädja mig åt att Zindra var tillbaka i gammalt gott slag och vi jagade tillsammans hela tiden. Vi hade några skarpa markeringar i en hyggeskant, men inga fåglar hemma.

Blaise innan dagens felspringning

Efter en stunds övervägande med mig själv under fikat så beslutar jag mig för att stanna kvar i samma område, mest för att slippa vara i närheten av älgjägarna och inte pga den goda fågeltillgången. Jaktlaget förtjänar ett hedersomnämnande eftersom det aldrig är några problem med att samsas om jakten. Ett synnerligen gott samarbete får jag lov att säga!

Det fanns inte mer fågel i det andra markavsnittet som jag jagade i då förhållandena var likadana. Fullt förvissad om att det inte fanns ngn fågel så tänkte jag att Blaise skulle få springa av sig lite. Jodå, hon sprang vill jag lova! Det är mkt fart i den lilla hunden!! Hon sprang till och med så duktigt att hon tappade bort mig. Ingen lång stund, men tillräckligt för att hon skulle tycka att skogen var stor och otäck. Har man tappat bort husse så måste man yla, nåväl hon kom tillbaka och verkade snabbt ha ruskat av sig den händelsen.

Således fortsatt positiv utveckling för Zindra! Vad gäller Blaise kan man ju inte säga annat än att den hunden kommer nog att ge mig lite flera gråa hår än vad som redan finns;o)

//Per

Propparna bytta!

Efter en helgs jaktuppehåll så begav vi oss förra helgen till skogen igen. Givetvis så var min förhoppning att se om planen fungerade. Det vi jobbat med under tiden har varit linförighet och inkallning. Tanken var att försöka hålla Zindra inom jaktbart avstånd med hjälp av pipan, samt bättre kontakt i och med linförighetsövningarna. Om det var rätt medicin, vet jag inte! Släpper henne i kanten av en myr, efter en minut hör jag hur fågel lättar och Zindra är i närheten. Stannar på kommando och skickas på i nytt sök igen. Efter ca 30 sekunder hör jag hur hon gnäller till, hon kommer in till mig och haltar. Undersöker henne, men visar inga tecken på ömhet. Vilar en stund och undersöker sedan hur hon springer och ingen hälta syns. Jagar ett tag till, men det går inget vidare så vi avbryter jakten. Provar lite senare, men hon kommer sig inte ut i sök riktigt så vi avbryter. 

Ny helg och nya förutsättningar, veckan som varit har hon fått vila från mig och träning. Lördagens jakt bedrevs med en Garmin Astro runt halsen och till min glädje så visade hon upp ett fullt jaktbart sök. Ngn enstaka gång tar hon ut svängarna lite grann, men hur man vill ha det är ju individuellt. Själv föredrar jag att ha henne i min närhet, men hade jag gått jaktprov så hade det kanske varit ett bra sök och att hon tar för sig rejält i markerna. Majoriteten av släpptiden så höll hon sig inom ca 150 m, och som längst var hon 400 m bort vid ngt enstaka tillfälle. Använde vinden på ett klokt sätt gjorde hon också. Hittade hon ngn fågel då? Visst gjorde hon det, men vem var det som klantade sig? Skott i den situationen var ej möjlig pga en tät slyridå. 

Man kan tycka vad man vill om elektronik under jakt, men i det här fallet så har det varit otroligt värdefullt. Hoppas att trenden håller i sig så att jag kan börja använda bjällran igen. Planen är att försöka klara mig utan även den i tron om att jag själv blir bättre på att läsa hunden. Får även tacka Kari för att han låtit mig låna hans nya pejl, den har varit jättebra att använda just nu!

Återkommer om Blaises äventyr, just nu är jag glad att jag har fått tillbaka min jaktkompis!

//Per

Fågelträning hos Anders Landin den 14-16/8

Med skräckblandad förtjusning tog jag mig 70 mil enkel väg till Hagen strax utanför Trollhättan och Anders Landins hem för en helg med fågelträning. Vissa närstående jaktkamrater mer eller mindre idiotförklarade mig och undrade surt vad det var för fel på jämtländska tjädertuppar. Ett sådant här beslut kanske tarvar en lite närmare förklaring än att det var en impulshandling. Som tämligen ny i fågelhundsbranschen, som jag fortfarande betraktar mig som, så söker man ju ständigt efter ny information och nya impulser till att kunna träna sin hund mer. Som av en händelse för några år sen så hamnade jag på hans hemsida och har därefter följt vad som skrivits där, samt sett hans träningstips på Dvd och läst boken han skrivit. Hans sätt att träna hund skiljer sig inte på ngt vis det jag upplevt och läst om tidigare, men ändå så tilltalar det en på ngt konstigt vis som är svårt att förklara. Kanske hans enkla sätt att förklara saker och ting på är det som tilltalar mig, som av naturen är lite trögfattad.

Efter att ha försökt kommit med tidigare och misslyckats så tänkte jag att nu ska jag vara ute i god tid. Sagt och gjort så anmälde jag mig på nyårsdagen till den här kursen, bra att få mkt fågelsituationer inför jakten. 2 dagar senare var alla kurser fulltecknade. Den tänkta träningen av Zindra under sommaren kom på skam, dock ej helt utebliven, så det var ju ett litet osäkert kort man åker iväg med. Fredagskvällen startade med en presentation av upplägget för helgen, samt en presentation av markerna och kaninhägnet. Kaninhägnet fick man prova för att se om Stannakommandot fungerade, behöver jag tillägga att vi avstod. Risken att få äta kaninragu hela helgen kändes alltför överhängande, Stannakommandot fungerade dock alldeles utmärkt under en apportövning. Efter det kändes det genast lite lugnare inför lördagens övningar.

Träningen på fåglar var inte speciellt komplicerad utan mer som att vara på vanlig jakt. Zindra var under hela lördagen misstänksam och ganska "smygig" av sig, det beteendet känner jag igen från träning på duvor. Fåglarna var ngt svårbemästrade och kutade utav bara den på backen, tilläggas kan göras att det var ganska varmt och ingen speciell vind att tala om. Det blev ganska många stötar, glädjande nog så stannade hon på kommando. Det var det många andra som inte gjorde! Till en början så stannade de flesta när fågel gick, men ju mer fågelkontakter det blev så brann säkringarna en efter en och eftergångarna kom. Nåväl, Z höll sig hyfsat kall under hela lördagen. Söndagen blev bättre, söket fungerade bra och hon lärde sig så småningom att behärska fåglarna någorlunda. Fick avsluta helgen med ett fint arbete på en fasan innan vi var tvungna att bryta för att starta hemfärden med förhoppningen att allt kommer att fungera under jakten.

Varför gjorde jag nu det här istället för att åka till fjälls eller skogen. Fjällen kändes inte som ngt bra alternativ med tanke på den skrala tillgången på ripa, det hade jag i och för sig ingen aning om på nyårsdagen. Snarare så var det nog så att jag ville prova ngt helt nytt jmf med tidigare år, och så här i efterhand så ångrar jag inte att jag åkte iväg. Även om bilresan med en åldrande rygg inte är ngn höjdare, många pauser blev det... Fick vi ut ngt av det? Ja, det tycker jag att vi fick. Vad som kanske är den största skillnaden jmf med fjäll och skog är mängden fågelsituationer man får, sedan så var det ju skönt att se att Z:s säkringar höll. Att hela proppskåpet brann under jaktveckan är en annan historia som det finns all anledning att återkomma till.

Sammanfattningsvis kan man säga att det var en trevlig helg med glada och positiva människor, mkt fåglar samt god mat, väl värt att prova faktiskt. Kan nämna att Anders var en trevlig person att möta och inte alls så farlig som jag hade föreställt mig, undrar hur det hade varit om Z inte skött sig...

Vi fångades även på bild jag och Z där vi visar upp vår mer fördelaktiga sida! Ni får leta efter oss på den här länken: http://landins-hund-katt.se/

Återkommer snart med första jaktveckan och dess fåglar, samt proppskåpet som brann!

Per

Resumé.....

Zindra och hennes valpar

…eller mitt liv som hunduppfödare. Synnerligen dags att uppdatera bloggen, mest sannolikt är det väl så att ev läsare flytt sin kos för länge sedan. Anledningen till dröjsmålet är väl som så att en ynka valpkull på 6 st valpar har sugit en hel del energi från alla inblandade i familjen. Spär man sedan på detta med 1½ fotbollslag så får man som resultat en urvriden disktrasa. Professorn i psykologi som jag hade när jag läste Beteendemedicin sa att det finns inget som heter ”positiv” stress, all stress är skadlig. Jag trodde honom inte då, men börjar nu överväga om det inte ligger ngt i vad han sa. Tanken var ju att detta skulle bli ngn form av samlade erfarenheter och reflektioner över hunduppfödning, men jag hamnade direkt på ett sidospår. Åter till ämnet!

Parningstankar

Då jaktprovspremien var bärgad för Zindra så dök ju detta med parning upp i huvudet. Tanken med parningen var att få till den där sista lilla ”knorren”, eller hur man nu ska säga, på valparna. Zindras jaktlust är det definitivt inget fel på, men lite extra skadar ju inte. Sagt och gjort efter en del detektivarbete så föll valet slutligen på Mortenfjellets Keano, numer SUCH och uppflyttad i segrarklass. Hög jaktlust, en liten turbomotor samt ej överanvänd i tidigare avel var några kriterier, förutom de som rekommenderas från SGSK. Således blev detta Keanos första kull.

Valptiden

Födseln gick utan större problem, som back-up har vi ju en barnmorska i huset. Förundras fortfarande hur vist naturen är ordnad. Tyvärr så var en valp dödfödd, trots upplivningsförsök så fick vi till slut dödförklara henne. 1 tik och 5 hanar blev födda. Kan fortfarande känna lite ångest över den tiken, men livet måste ju gå vidare. Problemet med denna könsfördelning var att de intresserade potentiella valpköparna ville ha tikar. Redan här börjar en olustig maggropskänsla infinna sig hos mig. Nåväl, bara att ta tjuren vid hornen och ringa runt. Nu visar det sig att några har ställt sig på kö hos flera uppfödare och redan köpt valp, förutom en som ändrar sig och tar en hanvalp istället. Då var det 4 otingade valpar kvar. Annonserar, pratar med mkt människor men valpförsäljningen går trögt. Vid 4 veckor så är det fortfarande 4 valpar kvar och nu börjar paniken så smått infinna sig hos mig, men som genom ett trollslag runt Kristi himmelfärdshelgen så lossnar det helt plötsligt. Plötsligt så är det bara 2 valpar kvar och 2 potentiella valpköpare finnes. För att göra en lång historia kort så har alla valparna tingats och det slutar med att vi står där med en återbudslista på just hanvalpar. När det gäller försäljningen får jag nog även tacka Peter, Keanos ägare, som var till stor hjälp med sitt breda kontaktnät inom Gordonsettervärlden. Speciellt roligt känns det att en valp gick till Norge och en till Finland, så det blev en viss geografisk spridning på dem. Som en parentes kan jag nämna att annonseringen i lokaltidningen resulterade i en ”fyllskalle” som ringde en lördag kväll bara för att prata, samt två som jag nekade att köpa valp.

Leverans

Hade mkt funderingar hur det skulle gå att lämna bort valparna, då jag anser mig själv som en ganska blödig människa, men det var faktiskt inga större problem då samtliga valpar har hamnat i goda hem och jägarfamiljer. De kommer att få göra det dom är avlade till att göra. Ett litet plus i kanten är ju att flera, precis som jag, prioriterar jakten på skogsfågel. Den som skulle till Finland hade vi kvar 1½ vecka längre än de andra och det kändes lite extra att lämna honom, men då man såg hur kärleken var ömsesidig mellan valpen och hans nya familj så kändes det bra.

Karaktärsklubben

Många av oss har väl vaknat på morgonen efter en blöt kväll i glada vänners lag och tänkt: ”Aaalldriiiig meeeer!”
Som vanligt tenderar ju sådana morgnar ha en tendens att blekna i minnet ända till nästa gång, det gör oss till medlemmar i karaktärsklubben. Lite grann så känns det just nu med det här med hunduppfödning, framtiden får utvisa om jag kvalar in i karaktärsklubben när det gäller det och inte bara gällande rushaltiga drycker.

Summa summarum

Många funderingar blev det, men har det då bara varit nattsvart med valpar?? Svar Nej! Mitt i allt så har det varit otroligt positivt med alla kontakter med valpköparna samt alla som på ngt sätt varit inblandade i detta, ingen nämnd ingen glömd. Ett speciellt tack måste jag rikta till min älskade sambo för att hon står ut med mig, samt hjälpt till på alla sätt och vis med valpar som hon inte ville ha egentligen. Jag har även gjort en massa nyttiga erfarenheter som jag kan använda nästa gång…..

Återkommer inom snart med första tiden med Blaise!

Per