Paltbröd, fläsk och eftermiddagsjakt

Paltbröd, fläsk och vitsås. Sug på den ni! En gammal och hederlig maträtt som tyvärr håller på att tappas bort bland alla nya och konstiga maträtter nu för tiden. Tack och lov finns landstingets personalmatsal som serverar detta ibland, tror ni kön är lång eller..... 

En perfekt uppladdning inför eftermiddagens jakt som planerats veckor i förväg innan ngn "illvillig" person bokar tidboken full. Vädret kunde inte vara bättre med hög klar luft, klarblå himmel och en mkt svag vind. Det enda som kunde vara bättre var tillgången på fågel. Erfarenheter från förra turen gjorde att jag jagade runt ett stort hygge, men turen stod mig inte riktigt bi. Södersluttningar i hyggeskanten verkar dom föredra, där fanns det i varje fall mkt spår. Förrän... Kom ut 200 m från bilen och tänkte att jag kan väl lika gärna jaga av skogen på andra sidan vägen en gång till och kanske släppa Blaise en stund. Precis när jag tänkte bryta för dagen står Zindra i hyggeskanten. Står 10 meter på sidan och jag avancerar fram samtidigt som hon följer löpan. Plötsligt lättar en orrtupp under en gran och erbjuder ett skotttillfälle i 1/10 sekund. Hinner givetvis inte riktigt med, men ett rappt Stanna kommer i varje fall ur min mun som Zindra givetvis skiter fullständigt i. Har jag nu hittat fågel efter 2 1/2 timmes oförtrutet letande så ska här jagas fågel! Ett intensivt kacklande avslöjar att hönorna satt lite längre bort. Det där kan jag ha överseende med, det går ju att rätta till, men det roligaste av allt är när jag tittar till vänster om mig sitter Blaise alldeles lugn och avslappnad. Givetvis intensivt spanande i tuppens flygriktning. Massor med beröm får hon av en överlycklig husse. Tittar man i backspegeln så var det väl ändå tur att jag inte släppte henne när jag tänkte, då hade vi gått miste om en bra situation som det nu blev till slut. Tur är ju också att jaktlusten inte har kopplats på för fullt. En till synes misslyckad jaktdag slutade riktigt bra!

Ensamjakt under svåra förhållanden

Zindra under en kortare paus

Efter att inte ha jagat på två veckor så for vi ut en kort sväng på lördagen. Vi kom ut ganska sent efter att ha styrt och ställt en del med andra saker på morgonen. Spänd av förväntan att se om den goda trenden höll i sig, vad gäller Zindras sök, sedan sista gången. Bestämde mig för att jaga i ett höglänt terrängavsnitt där vi tidigare hittat ganska bra med fågel. Insåg ganska snart att det var ett smärre misstag att välja det här området, på sina håll var det 2-3 dm snö. Där det inte var så mkt snö så var den istället frusen. Således hörde fåglarna mig säkert på flera kilometers håll. Jag kunde i varje fall glädja mig åt att Zindra var tillbaka i gammalt gott slag och vi jagade tillsammans hela tiden. Vi hade några skarpa markeringar i en hyggeskant, men inga fåglar hemma.

Blaise innan dagens felspringning

Efter en stunds övervägande med mig själv under fikat så beslutar jag mig för att stanna kvar i samma område, mest för att slippa vara i närheten av älgjägarna och inte pga den goda fågeltillgången. Jaktlaget förtjänar ett hedersomnämnande eftersom det aldrig är några problem med att samsas om jakten. Ett synnerligen gott samarbete får jag lov att säga!

Det fanns inte mer fågel i det andra markavsnittet som jag jagade i då förhållandena var likadana. Fullt förvissad om att det inte fanns ngn fågel så tänkte jag att Blaise skulle få springa av sig lite. Jodå, hon sprang vill jag lova! Det är mkt fart i den lilla hunden!! Hon sprang till och med så duktigt att hon tappade bort mig. Ingen lång stund, men tillräckligt för att hon skulle tycka att skogen var stor och otäck. Har man tappat bort husse så måste man yla, nåväl hon kom tillbaka och verkade snabbt ha ruskat av sig den händelsen.

Således fortsatt positiv utveckling för Zindra! Vad gäller Blaise kan man ju inte säga annat än att den hunden kommer nog att ge mig lite flera gråa hår än vad som redan finns;o)

//Per

Foton i skymningen

Mor och dotter

Under samma promenad som jag tog farväl av gräsytorna på Hovängen så passade jag på att knäppa kort på Zindra och Modesty Blaise, eller Blaise som hon kallas i dagligt tal. Bildkvaliteten är väl sådär då skymningen gör sig snabbt påmind den här tiden på året, men jag lyckades i varje fall med konststycket att fånga dem på bild när de är stilla!

//Per

PS Just nu ligger mitt mail-konto hos Telia nere pga byte från ADSL till fiber om ni undrar varför ni inte får svar! DS 

Första tiden med Blaise

Rast och vila på första fjällturen!

Efter att alla valpar lämnat huset så sänkte sig lugnet över hemmet, förutom att det bara var att påbörja sanering modell mindre efter valparna. Vissa har sagt att det är så mkt mer jobb med två hundar jmf med en, men om man går från sju till två så märks det ju knappt! Eller.... Den första tiden var det ju valpbestyr med att ut och kissa tidigt på morgonen, säga Nej etthundratusen gånger om dagen osv. De goda föresatser jag hade med att träna mkt kom ganska snart på skam, självklart har vi tränat en del, men inte lika mkt som önskvärt. Så är det ju iofs alltid med vad man än gör, skjutning, egenträning samt jakt etc. Det finns bara en sak man gör för mkt av! Jobbar!! Den träning som vi har bedrivit har tonvikten legat på Nej-kommandot, Hit och Stanna, samt gå Fot utan koppel. Några försök med spontanapportering har gjorts, men det är nog lite tidigt ännu. Skam den som ger sig!! Kommandona har fungerat med lagoma störningar och jag tycker att kravnivån har varit rimlig.

Blaise är en rolig valp att jobba med samt är otroligt lättlärd, i varje fall i mitt tycke, det finns ju en del som tycker annat. Lägg därtill att hon har bra kontakt när man jobbar med henne så blir det ännu bättre. Några allvarligare incidenter har det inte varit utan det har fungerat fram till häromkvällen då hon struntade fullständigt i vad jag sa. Ingen lydnad på vare sig Nej eller Hit. Det var så dags för att ha ett första utvecklingssamtal hon och jag och vad det verkar hittills så har hon förhoppningsvis lärt sig vem som bestämmer. Alternativet hade varit att hon lärt sig att den där Husse kan man ju strunta i när man vill, bara man är tillräckligt snabb och långt borta. Som parentes kan nämnas att här "bankar" vi inga hundar utan det går att lösa ändå.

Den sociala träningen har gått bra och hon finner sig till rätta i de flesta miljöer (läs fotbollsplaner och matcher). Koppelträningen har gått bra och hon går fint utan att dra i koppel. Hon skiljer sig i mångt och mkt från sin mamma i vissa saker, men otroligt lik i vissa. Matsituationen ska vi inte prata om, man funderar nästan på om man fått in en pointer eller labrador i huset. Ett ständigt sökande efter mat är det, finns det inget i sophinken så går det ju lika bra med pappersinsamlingen. Så var inte hennes mamma!!

Nåväl det hela fortskrider och en skön ledighet stundar till veckan med fågeljakt på schemat, lite hundträning hinns nog oxå med!

//Per

Resumé.....

Zindra och hennes valpar

…eller mitt liv som hunduppfödare. Synnerligen dags att uppdatera bloggen, mest sannolikt är det väl så att ev läsare flytt sin kos för länge sedan. Anledningen till dröjsmålet är väl som så att en ynka valpkull på 6 st valpar har sugit en hel del energi från alla inblandade i familjen. Spär man sedan på detta med 1½ fotbollslag så får man som resultat en urvriden disktrasa. Professorn i psykologi som jag hade när jag läste Beteendemedicin sa att det finns inget som heter ”positiv” stress, all stress är skadlig. Jag trodde honom inte då, men börjar nu överväga om det inte ligger ngt i vad han sa. Tanken var ju att detta skulle bli ngn form av samlade erfarenheter och reflektioner över hunduppfödning, men jag hamnade direkt på ett sidospår. Åter till ämnet!

Parningstankar

Då jaktprovspremien var bärgad för Zindra så dök ju detta med parning upp i huvudet. Tanken med parningen var att få till den där sista lilla ”knorren”, eller hur man nu ska säga, på valparna. Zindras jaktlust är det definitivt inget fel på, men lite extra skadar ju inte. Sagt och gjort efter en del detektivarbete så föll valet slutligen på Mortenfjellets Keano, numer SUCH och uppflyttad i segrarklass. Hög jaktlust, en liten turbomotor samt ej överanvänd i tidigare avel var några kriterier, förutom de som rekommenderas från SGSK. Således blev detta Keanos första kull.

Valptiden

Födseln gick utan större problem, som back-up har vi ju en barnmorska i huset. Förundras fortfarande hur vist naturen är ordnad. Tyvärr så var en valp dödfödd, trots upplivningsförsök så fick vi till slut dödförklara henne. 1 tik och 5 hanar blev födda. Kan fortfarande känna lite ångest över den tiken, men livet måste ju gå vidare. Problemet med denna könsfördelning var att de intresserade potentiella valpköparna ville ha tikar. Redan här börjar en olustig maggropskänsla infinna sig hos mig. Nåväl, bara att ta tjuren vid hornen och ringa runt. Nu visar det sig att några har ställt sig på kö hos flera uppfödare och redan köpt valp, förutom en som ändrar sig och tar en hanvalp istället. Då var det 4 otingade valpar kvar. Annonserar, pratar med mkt människor men valpförsäljningen går trögt. Vid 4 veckor så är det fortfarande 4 valpar kvar och nu börjar paniken så smått infinna sig hos mig, men som genom ett trollslag runt Kristi himmelfärdshelgen så lossnar det helt plötsligt. Plötsligt så är det bara 2 valpar kvar och 2 potentiella valpköpare finnes. För att göra en lång historia kort så har alla valparna tingats och det slutar med att vi står där med en återbudslista på just hanvalpar. När det gäller försäljningen får jag nog även tacka Peter, Keanos ägare, som var till stor hjälp med sitt breda kontaktnät inom Gordonsettervärlden. Speciellt roligt känns det att en valp gick till Norge och en till Finland, så det blev en viss geografisk spridning på dem. Som en parentes kan jag nämna att annonseringen i lokaltidningen resulterade i en ”fyllskalle” som ringde en lördag kväll bara för att prata, samt två som jag nekade att köpa valp.

Leverans

Hade mkt funderingar hur det skulle gå att lämna bort valparna, då jag anser mig själv som en ganska blödig människa, men det var faktiskt inga större problem då samtliga valpar har hamnat i goda hem och jägarfamiljer. De kommer att få göra det dom är avlade till att göra. Ett litet plus i kanten är ju att flera, precis som jag, prioriterar jakten på skogsfågel. Den som skulle till Finland hade vi kvar 1½ vecka längre än de andra och det kändes lite extra att lämna honom, men då man såg hur kärleken var ömsesidig mellan valpen och hans nya familj så kändes det bra.

Karaktärsklubben

Många av oss har väl vaknat på morgonen efter en blöt kväll i glada vänners lag och tänkt: ”Aaalldriiiig meeeer!”
Som vanligt tenderar ju sådana morgnar ha en tendens att blekna i minnet ända till nästa gång, det gör oss till medlemmar i karaktärsklubben. Lite grann så känns det just nu med det här med hunduppfödning, framtiden får utvisa om jag kvalar in i karaktärsklubben när det gäller det och inte bara gällande rushaltiga drycker.

Summa summarum

Många funderingar blev det, men har det då bara varit nattsvart med valpar?? Svar Nej! Mitt i allt så har det varit otroligt positivt med alla kontakter med valpköparna samt alla som på ngt sätt varit inblandade i detta, ingen nämnd ingen glömd. Ett speciellt tack måste jag rikta till min älskade sambo för att hon står ut med mig, samt hjälpt till på alla sätt och vis med valpar som hon inte ville ha egentligen. Jag har även gjort en massa nyttiga erfarenheter som jag kan använda nästa gång…..

Återkommer inom snart med första tiden med Blaise!

Per

Wilmer X har fel!

Man kan inte alls lita på "Teknikens under". Efter mkt om och men och ett antal samtal till Telia så fick jag till slut ett ngt fungerande bredband. Då kommer nästa elände som ett e-mail i datorn, då gav bildskärmen upp en sista suck. Tur att gamla mamma kom på besök med sin bärbara.....

Det som hänt sedan sist är att valparna har börjat öppna ögonen, alla utom en ... Dock på god väg att göra det. De växer som de ska och utvecklas mer och mer. De verkar ha det ganska härligt där i sin valplåda. Zindra klarar mammarollen alldeles utmärkt, men ibland

verkar hon ganska less på dem.

Vi (jag och barnen...)har bestämt oss för att behålla tiken hos oss. Skall bli spännande att börja om på nytt igen!! Ett annat problem som vi haft är vad dom ska heta, men bestämt oss för att börja på A, de blir utan kennelnamn. Det är i varje fall inte det dom jagar med.

Som gammal serietidningsfantast så kommer temat att bli detta. Helt givet kommer detta att bli Agent X9-kullen. Två har sina namn klara, tiken och den minsta hanen, det är såklart radarparet Modesty Blaise och Willie Garvin som de fått sina namn efter. Vad de andra kommer att heta får deras personligheter visa. Den störste i kullen som klättrar över de andra för att få mat ligger farligt nära att få heta Garth. Lägger ut några bilder på valparna, eller de gnyende storråttorna....