Sommarledigt, sommarträning och planer

Konditionsträning, Apportering och vilopaus under Stökk-träning

Så här i sommartider med fotbollsledigt och en natur som är rena barnkammaren får man hitta andra saker att ägna sig åt. Har ett uterum att måla både ut och invändigt, ett antal lister från tidigare års renoveringar att sätta upp, klippa gräsmattor etc. Märk väl att detta är fruns önskemål, min egen åsikt i detta ämne behöver jag inte redogöra närmare för! Å andra sidan brukar hon säga att nu måste du träna hundarna för idag har dom varit för jävl... Det är bara när dom är med dig brukar jag försöka kontra med och ducka ifall ngt kommer flygande. Gissa vad man väljer?? Återigen detta med olydnad hos folk och fä!

Nåväl, efter förra årets misstag med eftersatt lydnad så är detta inte ngt som kommer att inträffa i år, hur resultatet blir återstår att se. Det som är på schemat i hundträningsväg just nu är konditionsträning i form av cykling, om ngn vecka blir det simning efter båt. Det minsta odjuret har genomgått Stökk-kurs på Hundens Gård, i mitt tycke så gick det med bravur jämfört med i vintras. Om det sedan funkar på vild fågel får vi se!? Apporten behöver alltid skärpas upp ffa Zindras förmåga att ta in tyngre och knöligare apporter. Blaise är fortfarande på en lägre nivå där, men kraven har så sakteliga börjat smygas in även där då hon trilskas med att hämta in vissa föremål ibland. Jämfört med sin mamma så är hon i apportsammanhang rena drömmen att arbeta med. Ska i sammanhanget inte förglömma hundägarens träning både vad gäller kondition och lerduveskytte. Skall man nu avlossa skott mot levande djur så ska banne mig skyttet fungera också!

Planerna inför hösten är att åka söderut och träna på rapphöns i mitten av augusti, efterföljande vecka är inplanerad för hundträning i skog. Vad som inte är helt klarlagt är var jaktpremiären kommer att ske någonstans, skog eller fjäll. Har ett kluvet förhållande till jaktprov då jag tycker att dom stjäl för mycket tid av jakten, men samtidigt har de väl något sorts värde för aveln. Har trots detta anmält Blaise till Fjällpokalen, om vi sedan får starta återstår att se, annars är jag inte främmande för att jaga istället. Om det blir ytterligare prov tål att fundera på.

Så här en dag efter får jag passa på att önska min trogne jaktkamrat Zindra på hennes 6-årsdag och hoppas att vi får ha många roliga stunder tillsammans i fortsättningen.

//Per

Har inte tid, hinner inte....

....är fraser som man ofta hör i dagens samhälle. Är det något som man säger för att slippa engagera sig i olika sammanhang eller är det för att man inte vill??? I ärlighetens namn så har ju denna fras även sluppit över mina läppar, men för det mesta så har det varit ngn form av överlevnadsstrategi då mkt av min fritid upptas av det som spelas i bakgrunden av foten. Sedan ska vi ju inte glömma bort hundarna, frun, arbete osv. Sanningen att säga så är jag ju precis likadan som alla andra som säger dessa fraser, eller hur? Egentligen så handlar det om prioriteringar här i livet, hur man väljer att leva sitt liv. Alla känner vi ju till professorns föreläsning för studenterna där kontentan av hela texten, som jag inte kommer att skriva här, är att det finns alltid plats för en öl med goda vänner. Det gäller alltså att prioritera rätt. Kommande vecka kommer jag att prioritera familj och hundar under en vecka till fjälls som vi alla är väldigt välförtjänta av!!

Träningen av hundarna framskrider, men den yngste börjar komma in i slyngelåldern och tycker att lyda husse ska man göra när det passar mig och inte honom. Just nu så tränas det apport med bägge hundar, givetvis på olika nivåer. För Z handlar det om att bära tyngre och obekväma saker. För B:s del har vi backat lite till att hålla fast då hon började slarva med greppet, men hon fattar ganska snabbt vad det handlar om så planen är att börja med "Sök apport".

Hade tänkt att starta på jaktprov den gångna helgen, men skrinlade dessa planer pga att fjällträningen har blivit bortprioriterad. Ingen av oss är hjälpt av att hon springer efter fågel på fjället innan lydnaden sitter där den ska så långt det nu går. Få se vad kommande vecka har att erbjuda.....

Disträ! Vem? Jag???

Bovarna i ganska många sammanhang, men inte den här gången!

Ibland när mobilen ringer på arbetet och "Hem" lyser i displayen så har jag som regel fyra alternativ att välja på vad samtalet rör sig om. Är det äldsta dottern så handlar det som regel om jag kan skjutsa till fotbollsträningen på kvällen, mellersta dottern brukar fråga vilken hylla mjölkförpackningen står på eftersom hon inte ser den när hon öppnar dörren till kylskåpet. Yngsta dottern brukar ringa och fråga var mamma är någonstans. Ringer frun så handlar det i nio fall av tio om något som jag eller mina hundar gjort eller inte gjort, med andra ord pur och skär olydnad av folk och fä.

Sist den ringde så var de tre första alternativen uteslutna eftersom frun var ledig och fanns således till hands för att besvara diverse spörsmål, alltså var det det sistnämnda som gällde! Frun frågar med uppfordrande stämma varför det ligger en fågel tillsammans med salladshuvudet. Det uteblivna svaret från den andra änden av telefonledningen gör att frågan kommer i en ännu mer uppfordrande ton. Här är det bäst att svara tänker jag: "Vilken fågel"??svarar jag dröjande, febrilt letande i minnet efter vad hon kan tänkas mena för fågel.

Plötsligt dyker det upp från de bakre regionerna i min hjärna, sannolikt från hjärnans långtidsminne där kunskapen legat och samlat damm i nästan ett helt dygn.

- "F-n, min apportripa" utbrister jag.

I ett anfall av temporär sinnesförvirring kvällen innan har jag tagit fel på dörrarna till kylen och frysen då jag skulle stoppa tillbaka ripan i frysen efter avslutad apportträning, och stoppat tillbaka den i motsvarande låda i kylskåpet istället tillsammans med ovan nämnda salladshuvud. Frun tillhör nu det tåliga släktet, van som hon är med att jag är något disträ mellan varven, och stoppar snällt tillbaka den i frysen. Det här får jag inte göra om tänker jag.

Dagen efter då jag sitter på bussen hem kommer jag plötsligt att tänka på om jag stoppade tillbaka fågeln i frysen eller om den ligger kvar i ryggsäcken från föregående kvälls träning. Börjar genast på att tänka ut hur jag skall förklara den unkna doften i tvättstugan från en fågel som är på väg in i förruttnelseprocessen. Innanför dörren så kastar jag mig in i tvättstugan för att leta efter fågeln. Puuh, ingen fågel kvar i ryggsäcken!! In i frysen för att förvissa mig om att den ligger tryggt på sin plats där. Ingen fågel!!! Säg inte....

Öppnar lådan längst ner i kylskåpet försiktigt, och se där ligger den på samma plats som föregående dag. Tackar min lyckliga stjärna att ingen annan än jag har upptäckt fadäsen och smugglar den tillbaka till frysen och tryggt förvar på sin plats.

Kan skriva detta i full förvissning om att frun inte kommer att få reda på mitt andra misstag då hennes kunskaper om datorer är lika obefintliga som mitt minne;o)

Från en klar och redig

Per

Blaise´s vidare öden

Två veckor verkar gå med en otrolig fart utan att man hinner med någonting vettigt tycker man. Sen kan man ju fundera hur vettigt det är att sitta här och skriva för sig själv och undra om ngn läser det man skriver. Nåja, gamla mamma brukar säga att hon läser. Kanske mest för att vara snäll mot sin son...

Även om jag inte tycker att jag hinner med ngt vettigt så tränar jag i varje fall hund varje kväll. Förra helgen så var det fortsättning på stökk/apportkursen hos Hundens gård. Omväxlande apportträning, apportträning med störning av duva, samt störning av duva under fri lek etc. Fokuset innan denna helg låg på håll fast och bära apporten. Varierande föremål och terräng, inkallning och snygga avlämningar. Tidigare har jag bestämt mig för att försöka med spontanapportering och se hur långt jag kan komma med det. Tidigare försök som har gjorts så har Blaise gjort sitt bästa för att ta livet av dummyn och lattja lite med den i luften. Till min glädje så med ett fungerande håll fast-kommando så lyckades det. Ut och hämta samt in med en snygg avlämning. Gissa om lyckan är total? Har försiktigt börjat att lägga på apport-kommandot när hon plockar upp den från backen, givetvis under massor med beröm. Kommer givetvis att köra lydnads-apportering parallellt för att få en så säker apportör som möjligt. Tror säkert en del tycker jag är tidigt ute, men det gäller ju att kravnivån läggs på samma nivå som hundens mognad, läsa sin hund helt enkelt. En fundering som jag haft sista veckan är att de kontinentala raserna måste ha godkänt apporttest innan start i unghundsklass. Rimligtvis kan ju inte alla dessa vara spontanapportörer, utan man måste lägga in lydnadsapportering även där. Är de hundarna annorlunda funtade än våra engelska??? Kanske ngn kan svara på det!!

Så långt om apportering som så sakteliga går framåt. Vad som fungerade så där förra helgen var det där med stoppet, efter några meter fungerade det. Den här veckan har fokus legat på stopp i full lek på signal, och här har kravnivån åkt upp rätt ordentligt kan jag säga. Tro det eller ej, men det börjar sitta riktigt bra. Har gjort några hemmagjorda duvor som jag provocerar med, fungerar riktigt bra. Fördelen är att man kan korrigera utan att blanda in fågeldoften. En hemmagjord duva är en sönderklippt plastpåse som fladdrar likt fågelvingar och låter, har sedan lagt en hård lite större studsboll i den för att kunna kasta iväg den. Kalla det en sorts fattigmansduva.

Sammantaget kan man ju säga att Blaise är en fruktansvärt rolig hund att träna, alltid pigg och glad. En fantastisk mentalitet, även om vissa i familjen har andra åsikter, som gör att hon aldrig "fiser ihop" om man blir arg. 5 sekunder senare är hon lika glad igen, men har ändå förstått vad man menar. Vad gäller mig själv så har jag den här gången vinnlagt mig om att hela tiden behålla den härliga frimodigheten som det finns hos en unghund samtidigt som kravnivån så smått har ökat. Kort sagt rannsakat mig själv vad som krävs av mig som förare och backa tillbaka och lära sig av tidigare begångna fel, det finns ju en del att ta av så att säga... Tyvärr så omöjliggör vädret och snömängden träning till fjälls, men det hinns med det också i sinom tid.

Just idag så finns det all anledning att glädja sig åt de fantastiska framgångarna för våra svenska skidskyttar och skidåkare!! Vem f-n är Petter Northug?????

//Per

Intensiv träningshelg!

Jakten denna helg fick stå tillbaka för stökk/apport-kurs på Hundens gård, samt avslutning av lydnadsgruppen dagen efter. Förra helgens jakt kan man säga var en skön träningsrunda för hundarna i skogen. Blir lite förundrad över Zindra som tidigare visat med all tydlighet att detta med djupsnö är inget för en fin dam, men hon stretar på som aldrig förr i det tunga föret. Undrar om hon månne ska visa att gammal är äldst? Blaise det lilla yrvädret verkar inte fatta att det är tungt att springa i djupsnö, hon jobbar mkt bra för sin ålder de korta släpptider hon får. Sedan är det mkt träning att kunna "gå bakk" utan att ställa till med alltför mkt oväsen. Några fåglar gick inte att finna denna helg.

Vid ett tidigare inlägg skrev jag att störningen skulle bli större på "Stanna", samt att apporten skulle påbörjas. Denna helg har vi ägnat oss åt bägge sakerna. Man kan säga att framstegen som gjordes på lördagen med att hålla och bära apportbocken var mer än vad jag hade förväntat mig. Det gick även bra att hålla, fast det flög duvor. Låt vara på 4:e eller 5:e försöket, men ändå....

Söndagens avslutning gick väl så där med störning av duva, till slut blev det väl alltför roligt med flaxande vingar så vi bara var tvungen att springa efter. Bara att lägga band på sig och hem och träna med större störning, grannens katt osv. Får ta mig en funderare på hur jag ska göra om jag ska använda Stanna(sitt) eller Ligg i fågel. Stanna ligger bättre i min mun och det finns ju andra som får till det, så varför inte jag??

Till helgen stundar det förhoppningsvis jakt, om det inte blir alltför kallt! Sista helgen att jaga skogsfågel på, sedan är det bara att vänta igen....

//Per

Bokslut

Så här års är det ju populärt att göra ngn slags förteckning över årets synder som begåtts, i mitt fall är det inte få det rör sig om. Man kan med fog påstå att året som gått har varit minst sagt hektiskt med valpar, massor med fotbollsträningar både som tränare i Åzö och sjukgymnast i Frösö damlag, samt allt annat tok man har haft för sig med ett genomfört Vasalopp som grädden på moset. Frågan i såna här fall är ju givetvis, vems fel det är. För att utröna detta så får vi backa tiden nästan 2 år till min 40-årsdag. Den givna presenten från min syster var en start i Vasaloppet, konsekvenserna av denna present fick jag lida för hela detta år. Det är ju så här att ger man en sådan present till en med en begynnande 40-årskris, är en person med en stark tävlingsinstinkt som inte kan spela Fia med knuff utan att vinna till varje pris, samt har ett pannben som 3 cm tjockt så blir det så här. Under uppbyggnadsträningen inför detta evenemang har jag aldrig mått så bra, sovit så lite och tyckt att ingenting var omöjligt. Endorfinerna som jag fick pga mitt idoga tränande sprutade ur öronen och i detta endorfinrus som jag levde i under ett antal månader kanske man fattade ett antal ogenomtänkta beslut. I mitt fall ganska många, men som sagt, inget var ju omöjligt! Så kort och gott! Det är min systers fel alltihopa! Vems annars??

Pga av allt ovan så blev det lite si och så det här med träning av hundar under sommaren och resultatet lät ju inte vänta på sig under premiärveckan med en hund som jagade för sig själv och inte med mig. Det vi hade lagt energi på, lugn i fågel, fungerade, resten lämnar mkt i övrigt att önska. Jakten under denna höst har varit konstig på många sätt, lägga energi på att träna hund under brinnande jakt, tidig och ganska mkt snö i oktober. När det väl gick att jaga igen så kom det ett löp emellan, när löpet var över blev det kallt som skam. Ja, så där har det hållit på hela tiden. Alltid något som kommit i vägen. Hade tänkt gå ngt skogsprov, men la ner det efter premiärveckan. Bara att ta nya tag!

Zindra bringades sedermera tillbaka till ordningen med några smärre återfall. Blaise utvecklas enligt planerna, har en bra motor och är hyfsat lydig, åtminstone tillsammans med mig. I hennes fall är det dags att snäppa upp kravnivån lite ytterligare ffa på stoppet. Ligg skall också tränas in så att det sitter. Räknar också med att hinna förbereda för apportträningen under våren. I Zindras fall blir det fortsatt träning i linförighet, samt att vi skall fräscha upp apporten.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgett mer än att lägga energi på det jag inte lade ngn energi på i år. Tro mig, den listan är lång!

Det nya året har börjat mkt bra, bl a har jag fått mig ett riktigt gott skratt. Återkommer inom en snar framtid varför jag just nu ser ljust på framtiden. Bilden högst upp är tagen den 2:a januari på Storsjöns is, när jag kom till bilen var -23 grader.

//Per

Proppskåpet som brann!

Efter närmare ett halvårs väntan så var det då äntligen för årets fågelpremiär, som för tredje året i rad begås i skogen. Efter ca en timmes väntan så dök gode jaktkamraten Kari upp, väckarklockan hade inte ringt, mobilen låg i bilen och gud vet vilka bortförklaringar man fick höra. Efter morgonens lilla debacle så bar det äntligen iväg till skogs. 

Rent allmännt kan man säga att årets fågeltillgång är bättre än fjolårets och vi har haft en del fågelsituationer, men vi är ju för tuffliga på att skjuta och ibland slappnar man av alldeles för tidigt. Under andra dagens jakt börjar jag misstänka att ngt inte står rätt till med Zindra, det känns inte som vi jagar tillsammans och söket är inte vad det en gång var. Till saken hör att hon brukar sällan vara längre bort än att jag hör hennes bjällra, men nu var hon borta alldeles för länge och kom inte tillbaka där jag förväntade mig att hon skulle komma. Karis nya Garmin Astro kom väl till pass vid detta tillfälle, även om den avslöjar obehagliga sanningar. Det visar sig då att hela proppskåpet har brunnit hos Zindra. Visst har väl en och annan säkring gått hos henne, men det här. Vid ett tillfälle så var hon nästan 700 meter bort och jagade på egen hand, eller vad det nu var hon gjorde. Man kanske skulle kunna kalla det ngn form av "Joy-run", för det var vad hon gjorde. Man kan knappast kalla det för jakt! 

Bara att sätta sig ner och fundera på vad det var för fel. Det dök upp en hel del möjliga och omöjliga förklaringar, men tyvärr är det nog bara så att felet är helt och hållet mitt eget. Jämfört med tidigare år så har somrarna till stor del ägnats åt träning, och då ffa apportträning i alla dess former på land och vatten. Jag misstänker att detta har ökat på kontakten ganska bra så därför har det sällan varit några problem under jakten med just den biten. I år så har det varit si och så med den biten och då blir resultatet därefter. Känns lite trist att börja med den biten under brinnande jaktsäsong, men lika bra att få det gjort. Jag hoppas att min plan fungerar!! Med anledning av detta så har jag ställt in höstens jaktprov, till förmån för att försöka få till det jaktmässigt. 

Skall man lyfta fram ngt positivt så fungerar stanna-kommandot alldeles utmärkt i fågelsituationer, sen så var det ju det där med skyttet då. Lyckades i varje fall att skjuta en tjäderhöna, som var påskjuten, i en tät tallplantering. Bara att glömma första veckans jakt och blicka framåt. Glädjer mig dock åt Karis hundar som går alldeles utmärkt i skogen och är en fröjd att se "in action". Återkommer med ett nytt inlägg för att se om planen fungerade, samt om förarutbildning med Blaise.

//Per