Ytterligare några gråa hår

Fredag och en lugn dag på jobbet, kortdag dessutom. Just inkommen på rummet, efter att för en gångs skull kunnat utnyttja den stipulerade friskvårdstimmen, så ringer mobilen. En smått upprörd sambo i andra änden deklarerar att Blaise är borta, hon kommer vare sig när man ropar eller blåser i pipan. Brukar hon det eller...? Efter att ha fått klarhet i att hon varit borta i en halvtimme så fattar jag ett snabbt beslut att styra kosan hemåt för att leta efter henne. Tusen tankar far genom huvudet om vad hon tagit sig till med den här gången. Jag väljer att ta Åsvägen hem och inte E14, kör sakta för att hinna  se om det ligger en överkörd hund i diket. Mina värsta farhågor var att hon tagit efter rådjur och far omkring på E14, den lindrigare tanken var att hon tagit sig över åkern och driver runt fåren hos bonden.

Väl hemkommen så står en nöjd sambo på bron, det var väl kanske ändå att ta i, och meddelar att hon kommit tillrätta. Givetvis så infinner sig funderingar över var hon varit!? Det visar sig då att det lilla svarta odjuret sprungit till granngården och funnit en sopsäck på bron som hon genast började kalasa på. Grannarna funderar ju givetvis vad som står på och när de öppnar dörrren ser de en blöt och mager hund som de genast tar in och ger mat och vatten. Upplysningsvis kan jag ju säga att hundar blir blöta i snöblandat regn och settrar är inte tjocka, dessutom får hon mat hemma!! Jag har hört att pointrar och vorsthrar kan drabbas av Prader Willies syndrom(googla på det ni), men inte Gordonsettrar. Slutet gott, allting gott! Efter detta har jag full förståelse för de som inte hittar sin hund efter att den har försvunnit under jakt, sprungit bort eller på ngt annat sätt kommit bort. Inga roliga 45 minuter i mitt liv!!

//Per