NNFK-kvällar

Oftast när jaktsäsongen börjar har man en rätt hyfsad lydnad på sin hund, som i de allra flesta fall grundlagts under sommaren med diverse träning. Så brukar även fallet vara för mig, men inte i år av olika anledningar. För oss som inte har möjlighet att leva med våra hundar i den omfattningen som vi skulle vilja pga av olika konkurrerande stimuli så som barn, fotboll etc kan ibland träningen bli lidande. Vill dock inte påstå att dessa andra stimuli är dåliga på ngt vis bara det att dom på ett mycket effektivt sätt stjäl tid från träningen av hundarna. Själv har jag märkt att lydnaden verkar avta i takt med att jaktsäsongen sakta, men obarmhärtigt närmar sig sitt slut. Ofta sitter man, åtminstone jag, där i mars med en komplett olydig hund och undrar hur i hela friden det här gick till. Förbannar sig själv för att man inte lagt lika stor vikt vid lydnadsträningen under jaktsäsongen som innan. 

Äntligen har det uppenbarat sig några tillfällen för oss som kan behöva en välriktad spark i akterpartiet för att göra ngt åt saken. NNFK har under tre tisdagskvällar träning på Rödöns skola dit man kan komma med hunden/hundarna. Jag hade bägge med mig sist och bytte i halvtid. Träningen är helt prestigelös och man tränar det man känner att man behöver träna på, gick alldeles utmärkt att enas om det tillsammans. Det var fler som bytte i halvtid och det gick alldeles utmärkt, bara att ändra kravnivån lite grann. Följdaktligen en trevlig kväll med andra människor som har samma intresse. Sista gången kommer det förhoppningsvis att bli filmvisning efter genomfört träningspass. Ett mkt bra initiativ av NNFK:s styrelse tycker jag!

//Per

Paltbröd, fläsk och eftermiddagsjakt

Paltbröd, fläsk och vitsås. Sug på den ni! En gammal och hederlig maträtt som tyvärr håller på att tappas bort bland alla nya och konstiga maträtter nu för tiden. Tack och lov finns landstingets personalmatsal som serverar detta ibland, tror ni kön är lång eller..... 

En perfekt uppladdning inför eftermiddagens jakt som planerats veckor i förväg innan ngn "illvillig" person bokar tidboken full. Vädret kunde inte vara bättre med hög klar luft, klarblå himmel och en mkt svag vind. Det enda som kunde vara bättre var tillgången på fågel. Erfarenheter från förra turen gjorde att jag jagade runt ett stort hygge, men turen stod mig inte riktigt bi. Södersluttningar i hyggeskanten verkar dom föredra, där fanns det i varje fall mkt spår. Förrän... Kom ut 200 m från bilen och tänkte att jag kan väl lika gärna jaga av skogen på andra sidan vägen en gång till och kanske släppa Blaise en stund. Precis när jag tänkte bryta för dagen står Zindra i hyggeskanten. Står 10 meter på sidan och jag avancerar fram samtidigt som hon följer löpan. Plötsligt lättar en orrtupp under en gran och erbjuder ett skotttillfälle i 1/10 sekund. Hinner givetvis inte riktigt med, men ett rappt Stanna kommer i varje fall ur min mun som Zindra givetvis skiter fullständigt i. Har jag nu hittat fågel efter 2 1/2 timmes oförtrutet letande så ska här jagas fågel! Ett intensivt kacklande avslöjar att hönorna satt lite längre bort. Det där kan jag ha överseende med, det går ju att rätta till, men det roligaste av allt är när jag tittar till vänster om mig sitter Blaise alldeles lugn och avslappnad. Givetvis intensivt spanande i tuppens flygriktning. Massor med beröm får hon av en överlycklig husse. Tittar man i backspegeln så var det väl ändå tur att jag inte släppte henne när jag tänkte, då hade vi gått miste om en bra situation som det nu blev till slut. Tur är ju också att jaktlusten inte har kopplats på för fullt. En till synes misslyckad jaktdag slutade riktigt bra!

Ensamjakt under svåra förhållanden

Zindra under en kortare paus

Efter att inte ha jagat på två veckor så for vi ut en kort sväng på lördagen. Vi kom ut ganska sent efter att ha styrt och ställt en del med andra saker på morgonen. Spänd av förväntan att se om den goda trenden höll i sig, vad gäller Zindras sök, sedan sista gången. Bestämde mig för att jaga i ett höglänt terrängavsnitt där vi tidigare hittat ganska bra med fågel. Insåg ganska snart att det var ett smärre misstag att välja det här området, på sina håll var det 2-3 dm snö. Där det inte var så mkt snö så var den istället frusen. Således hörde fåglarna mig säkert på flera kilometers håll. Jag kunde i varje fall glädja mig åt att Zindra var tillbaka i gammalt gott slag och vi jagade tillsammans hela tiden. Vi hade några skarpa markeringar i en hyggeskant, men inga fåglar hemma.

Blaise innan dagens felspringning

Efter en stunds övervägande med mig själv under fikat så beslutar jag mig för att stanna kvar i samma område, mest för att slippa vara i närheten av älgjägarna och inte pga den goda fågeltillgången. Jaktlaget förtjänar ett hedersomnämnande eftersom det aldrig är några problem med att samsas om jakten. Ett synnerligen gott samarbete får jag lov att säga!

Det fanns inte mer fågel i det andra markavsnittet som jag jagade i då förhållandena var likadana. Fullt förvissad om att det inte fanns ngn fågel så tänkte jag att Blaise skulle få springa av sig lite. Jodå, hon sprang vill jag lova! Det är mkt fart i den lilla hunden!! Hon sprang till och med så duktigt att hon tappade bort mig. Ingen lång stund, men tillräckligt för att hon skulle tycka att skogen var stor och otäck. Har man tappat bort husse så måste man yla, nåväl hon kom tillbaka och verkade snabbt ha ruskat av sig den händelsen.

Således fortsatt positiv utveckling för Zindra! Vad gäller Blaise kan man ju inte säga annat än att den hunden kommer nog att ge mig lite flera gråa hår än vad som redan finns;o)

//Per

Foton i skymningen

Mor och dotter

Under samma promenad som jag tog farväl av gräsytorna på Hovängen så passade jag på att knäppa kort på Zindra och Modesty Blaise, eller Blaise som hon kallas i dagligt tal. Bildkvaliteten är väl sådär då skymningen gör sig snabbt påmind den här tiden på året, men jag lyckades i varje fall med konststycket att fånga dem på bild när de är stilla!

//Per

PS Just nu ligger mitt mail-konto hos Telia nere pga byte från ADSL till fiber om ni undrar varför ni inte får svar! DS 

Nu är det slut, eller....?

Hovängens gröna gräsmattor 1/10-09

En dryg vecka efter sista seriematchen med Åzö:s U-lag börjar jag fundera på hur det kommer att vara att stå på andra sidan nästa säsong. Hur kommer det att kännas när det börjar bli vår och gräsmattorna gröna? Hur kommer det att kännas att svänga in på vägen mot Sportfältet under Storsjöcupsveckan och inte vara tränare för ett eget lag, känna den välbekanta känslan i magtrakten som brukar infinna sig inför match och tävling? Förmodligen ganska konstigt! Fattade beslutet ganska tidigt under säsongen att det fick vara den sista, en välbekant fras som jag sagt de senaste fyra åren;o) Säsongen som gått har samtidigt varit den roligaste på många år och det kanske är då man ska kliva av. Tillsammans med galne Kenth så har vi haft otroligt kul, både under träningar och på matcher. Samtidigt har jag varit sjukgymnast i Frösö damlag, vilket har varit en ganska lugn resa den gångna säsongen, hade förväntat mig lite mer skador. Å andra sidan har ju ingen varit gladare än jag att de varit skadefria!!

Som tur är kan ju beslut alltid omprövas!!

//Per

Propparna bytta!

Efter en helgs jaktuppehåll så begav vi oss förra helgen till skogen igen. Givetvis så var min förhoppning att se om planen fungerade. Det vi jobbat med under tiden har varit linförighet och inkallning. Tanken var att försöka hålla Zindra inom jaktbart avstånd med hjälp av pipan, samt bättre kontakt i och med linförighetsövningarna. Om det var rätt medicin, vet jag inte! Släpper henne i kanten av en myr, efter en minut hör jag hur fågel lättar och Zindra är i närheten. Stannar på kommando och skickas på i nytt sök igen. Efter ca 30 sekunder hör jag hur hon gnäller till, hon kommer in till mig och haltar. Undersöker henne, men visar inga tecken på ömhet. Vilar en stund och undersöker sedan hur hon springer och ingen hälta syns. Jagar ett tag till, men det går inget vidare så vi avbryter jakten. Provar lite senare, men hon kommer sig inte ut i sök riktigt så vi avbryter. 

Ny helg och nya förutsättningar, veckan som varit har hon fått vila från mig och träning. Lördagens jakt bedrevs med en Garmin Astro runt halsen och till min glädje så visade hon upp ett fullt jaktbart sök. Ngn enstaka gång tar hon ut svängarna lite grann, men hur man vill ha det är ju individuellt. Själv föredrar jag att ha henne i min närhet, men hade jag gått jaktprov så hade det kanske varit ett bra sök och att hon tar för sig rejält i markerna. Majoriteten av släpptiden så höll hon sig inom ca 150 m, och som längst var hon 400 m bort vid ngt enstaka tillfälle. Använde vinden på ett klokt sätt gjorde hon också. Hittade hon ngn fågel då? Visst gjorde hon det, men vem var det som klantade sig? Skott i den situationen var ej möjlig pga en tät slyridå. 

Man kan tycka vad man vill om elektronik under jakt, men i det här fallet så har det varit otroligt värdefullt. Hoppas att trenden håller i sig så att jag kan börja använda bjällran igen. Planen är att försöka klara mig utan även den i tron om att jag själv blir bättre på att läsa hunden. Får även tacka Kari för att han låtit mig låna hans nya pejl, den har varit jättebra att använda just nu!

Återkommer om Blaises äventyr, just nu är jag glad att jag har fått tillbaka min jaktkompis!

//Per

Proppskåpet som brann!

Efter närmare ett halvårs väntan så var det då äntligen för årets fågelpremiär, som för tredje året i rad begås i skogen. Efter ca en timmes väntan så dök gode jaktkamraten Kari upp, väckarklockan hade inte ringt, mobilen låg i bilen och gud vet vilka bortförklaringar man fick höra. Efter morgonens lilla debacle så bar det äntligen iväg till skogs. 

Rent allmännt kan man säga att årets fågeltillgång är bättre än fjolårets och vi har haft en del fågelsituationer, men vi är ju för tuffliga på att skjuta och ibland slappnar man av alldeles för tidigt. Under andra dagens jakt börjar jag misstänka att ngt inte står rätt till med Zindra, det känns inte som vi jagar tillsammans och söket är inte vad det en gång var. Till saken hör att hon brukar sällan vara längre bort än att jag hör hennes bjällra, men nu var hon borta alldeles för länge och kom inte tillbaka där jag förväntade mig att hon skulle komma. Karis nya Garmin Astro kom väl till pass vid detta tillfälle, även om den avslöjar obehagliga sanningar. Det visar sig då att hela proppskåpet har brunnit hos Zindra. Visst har väl en och annan säkring gått hos henne, men det här. Vid ett tillfälle så var hon nästan 700 meter bort och jagade på egen hand, eller vad det nu var hon gjorde. Man kanske skulle kunna kalla det ngn form av "Joy-run", för det var vad hon gjorde. Man kan knappast kalla det för jakt! 

Bara att sätta sig ner och fundera på vad det var för fel. Det dök upp en hel del möjliga och omöjliga förklaringar, men tyvärr är det nog bara så att felet är helt och hållet mitt eget. Jämfört med tidigare år så har somrarna till stor del ägnats åt träning, och då ffa apportträning i alla dess former på land och vatten. Jag misstänker att detta har ökat på kontakten ganska bra så därför har det sällan varit några problem under jakten med just den biten. I år så har det varit si och så med den biten och då blir resultatet därefter. Känns lite trist att börja med den biten under brinnande jaktsäsong, men lika bra att få det gjort. Jag hoppas att min plan fungerar!! Med anledning av detta så har jag ställt in höstens jaktprov, till förmån för att försöka få till det jaktmässigt. 

Skall man lyfta fram ngt positivt så fungerar stanna-kommandot alldeles utmärkt i fågelsituationer, sen så var det ju det där med skyttet då. Lyckades i varje fall att skjuta en tjäderhöna, som var påskjuten, i en tät tallplantering. Bara att glömma första veckans jakt och blicka framåt. Glädjer mig dock åt Karis hundar som går alldeles utmärkt i skogen och är en fröjd att se "in action". Återkommer med ett nytt inlägg för att se om planen fungerade, samt om förarutbildning med Blaise.

//Per