Bra jakthund?

Zindra 1 år och ännu oprövad i jaktliga sammanhang

Säg den lycka som varar för evigt! Hade illusionen om att det skulle bli lite ordning på bloggandet, men se det blev det inte. Har nu äntligen tagit mig tid till att sitta ner ett tag vid tangentbordet.

Min syster som är fullständigt novis på det här med jakt, förutom det hon får sig till livs när hon frågar mig hur det går med hundarna. Kan tänka mig att hon ångrar sig bittert och tänker: "Jaha, nu går det en halvtimme igen!" I varje fall så levererade hon en fråga som sysselsatt mitt huvud av och till under 1½ år: "Är Zindra en bra jakthund?" Klart som f-n att hon är torde ju det givna svaret vara! Kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, och det är väl i sammanhanget oviktigt.

Började däremot på att fundera hur man definierar en bra jakthund. Har för mig att jag hört/läst någon gång om att det är den hund som bringar mest vilt framför bössan åt jägaren. Sanningen att säga så är det väl så det ska vara vid jakt med hundar, annars vore det ju ganska meningslöst att hålla sig med hund. Eller hur? Sett ur det perspektivet så är hon faktiskt en bra jakthund, tror inte det är många gånger som vi åkt ifrån skogen utan att hon har hittat fågel. Ibland så har det varit lång väg att komma till med bössan och kunna skjuta, men inte alls i närheten av hur det har varit. Det man inte kan ta ifrån henne är att hon för det mesta hittar fågel och det är väl den viktigaste egenskapen. Nu är ju jakten med hund så mkt mer än att hitta och skjuta fågel, åtminstone för mig. Glädjen över en jaktdag där hundarna skött sig, glada miner från jägarna, samspelet hund och jägare och ibland några nya gråa hår på huvudet efter avslutad jaktdag. Listan kan göras lång på glädjeämnen som jakten med hund ger och ser man ur det perspektivet så är Zindra en alldeles fantastisk jakthund.

Hur andra definierar en bra jakthund vet jag inte! En del värderar jaktprovspremier väldigt högt, det gör jag också men det är inte allt. Jaktprov är som det är i nuvarande form, åtminstone på fjäll och fält, men det är det enda utvärderingsinstrumentet vi just nu har på aveln. Zindra är först och främst en jakthund, vilket kan vara ett annat sätt att säga: "Jag är för kass på att dressera min hund så därför går jag inga prov!" Man kan ju fråga vad man mäter hos de mer vuxna hundarna, är det hundens jaktförmåga eller ägarens dressyrkunskaper? Sannolikt bägge, men man undrar vad som får mest utrymme i protokollet!
Som ivrig läsare av Avances årsbok, där jag plöjer jaktprovsberättelser från pärm till pärm, tycker jag mig finna att det som bedöms är i huvudsak stil, fart och reviering. I ytterst få fall hittar jag domare som poängterar viltfinnarförmågan, men de finns. Hittar en hund med klockren reviering mer fågel än den som söker i biotopen? Jag vet inte, men skulle vara intressant att veta!!
Brukar roa mig mellan varven att läsa på olika hemsidor runt om i fågelhundssverige och har då lagt märke till en rätt rolig sak, nämligen att när sista jaktprovet på hösten är gjort så avtar uppdateringarna dramatiskt. Ibland har det faktiskt dröjt ända till att provsäsongen för vårproven inletts! Nåja, vi värdesätter ju saker och ting olika här i världen och tur är väl det!!

Summa summarum får väl bli att jaga och ha kul med din hund! Gå prov om du tycker att den är tillräckligt bra, men låt inte proven bli ett självändamål!
Kort sagt så är jag väldigt nöjd med min hund, trots att hon inte är perfekt, och väldigt glad över att jag fick köpa henne från Gråsjövalens kennel. Hon är och förblir familjens lilla Prinsessa, även om viss konkurrens har dykt upp på slutet.

//Per

Äntligen tillbaka!

Det hinner flyta mycket vatten under broarna mellan inläggen här på bloggen. Inte direkt så man kvalar in på Sveriges 10 populäraste bloggar. Man är nog alltför tråkig för att kvala in på den listan och skriver alldeles för lite skit om andra. Nåja, bara för att det inte händer någonting här så betyder det ju inte att livet går alldeles obemärkt förbi. Snarare så har det hänt massor!

Äldsta dottern har blivit myndig så där har ju föräldrakontrollen rykt all världens väg, hon fixade körkortet på första försöket en vecka efter. Vi har även hunnit med att fira henne genom att gå på den engelska versionen av Mamma Mia i Stockholm, även om jag aldrig var ngn stor fan av Abba så var det en fantastisk upplevelse att gå på den. Har även hunnit med en tur till Gävle och SM-slutspel i fotboll för F16 med mellersta dottern och Frösö IF, som renderade i en hedrande 3:e plats. Passade även att gå på hockey med syster, och tänk, just precis som vi var där så passade vårt kära Brynäs på att spela ut Luleå. Dom fick en lång väg hem. Det verkar som BIF saknar vår support för sen har de bara förlorat=(

Vän av ordning förstår ju att det inte har blivit mycket jakt här inte, men igår fick vi oss en liten eftermiddagstur tillsammans med gode vännen Kari och hans två juveler. Fåglarna lyste med sin frånvaro, eller lättade säkert på flera hundra meters håll då det frasade rätt ordentligt i snön när man gick. Tar med det positiva att B:s hälta verkar vara helt utläkt. Bägge sprang i rena glädjeyran efter att ha varit inaktiva med jakt ett längre tag, lite mer jakt på bägge så att vi kommer i fas igen så ska det nog gå till sig med både sök och kontakt=)

Lärde mig för övrigt ett nytt uttryck idag på den interna bloggen på landstingets hemsida, "Cliff-hanger". Märkligt förresten att folk har tid att sitta och blogga på arbetstid, men å andra sidan när man tittar vilka det är som gör det så är det inte direkt vårdpersonalen. Bland titlarna så märks personalchef, jämställdhetsstrateg, mångfaldsstrateg, processägare för ditten och datten etc etc Eller det kanske bara är jag som tycker det är konstigt?! "Cliff-hanger" ja, här kommer den. Det sägs att när barnen blir stora så ska man förverkliga sig själv. Om allt går i lås så tänker jag göra det under våren, får återkomma om det senare. Det var en sk "Cliff-hanger", konstigare än så var det inte än att locka läsare/tittare att fortsätta följa en serie/blogg etc. Återkommer förhoppningsvis inom en snar framtid!

//Per

Det blir inte alltid som man tänkt sig!!

Ibland så träder lagen om alltings jävlighet in och raserar planeringen som man med stor möda och noggrannhet gjort. Hade tänkt att starta i fjällpokalen, men kom inte till start. Dels pga att fåglarna var inte riktigt där Blaise var och vi fick inte till några bra situationer, men ffa så satte en hälta i höger handled(om hon varit människa) stopp. Uppträdde då vi varit ute och jagat ibland och ibland inte. Beslutade mig till sist för att uppsöka veterinär, samma dag som föregående inlägg, och det gick ungefär som förväntat. Antiinflammatorisk medicin och 2 veckors koppelvila. Därefter aktivitet i successiv upptrappning. Där rök nästa jaktprov!! 

Vilan är över och hältan verkar vara borta. Vi har provat några korta släpp i skogen och det har än så länge gått bra. Tänker inte skynda fram då hon ska jaga med mig många år till framöver, det finns ju trots allt en anledning till att man har 2 hundar.

Det finns ju trots allt några glädjeämnen att glädja sig åt. Zindra har tackat för förtroendet och på slutet jagat  riktigt bra och hittat fågel varje gång vi varit ute. Efter att ha haft turen att skjuta en orrhöna, eller hönan hade oturen att flyga in i hagelsvärmen, så har hon hållit ihop söket jättebra och det känns som om vi jagat tillsammans. Vi har gjort det förut också, men nu blev det ännu bättre. Sanningen att säga så har vi nog varit i skogen tillsammans, men jagat på skilda håll ibland.

Tyvärr så sätter en del omständigheter i livet stopp för jakt några helger framöver, men säsongen är trots allt ändå lång!!

//Per

Disträ ännu en gång!

Emellanåt läser man i tidningarna om folk som bundit fast sina hundar i dragkroken, glömt bort det och åkt iväg med det stackars djuret släpandes efter bilen. Utgången i dessa fall brukar vara mindre lycklig och personligen tycker jag det är tragiskt varje gång det händer. Jag förstår emellertid att det kan hända, även om det inte får hända. Själv är jag lyckligt lottad då jag saknar dragkrok på bilen. Det kan i och för sig ta sig andra uttryck att man glömmer bort en hund fick jag erfara härom morgonen. Efter sedvanlig morgontoalett så var det rastning av hundarna  på schemat.

Blaise kommer när man ropar, Zindra brukar ligga och dra sig lagomt till att jag rasslar med kopplet och komma släntrandes i sakta gemak. Det brukar aldrig slå fel, men just denna morgon kommer inte Zindra. Ropar på henne och förväntar mig höra tassarna mot golvet när hon hoppar ner ur soffan på övervåningen. Ingen reaktion! Ropar lite argare att nu får du ta och masa dig hit, vilket brukar funka. Händer fortfarande ingenting! Börjar gå runt i huset och leta efter henne på ställen som hon vet att hon inte får ligga på, fullt och fast övertygad om att hon tjurligger någonstans. Ingen hund någonstans!! Nu börjar paniken smyga sig så smått på mig och jag börjar fundera på vad som hänt. Kan hon ha smitit ut när frun var ut och hämtade tidningen? Knappast troligt eftersom det spöregnade ute, vilket inte är hennes favoritväder direkt. Om hon nu gjort det ändå, var är hon då?? Finner inte på någon annan råd än att ta visselpipan och gå ut och blåsa inkallningssignal runt hörnet på huset. Kort efter att jag blåst ser jag något fladdra till i vänster övonvrå, vänder på huvudet och ser en jättelycklig hund som står och viftar på svansen inne i uterummet, men som inte kan komma på inkallningssignal pga att en stor glasdörr är i vägen. Nåväl tänker jag i mitt stilla sinne att det var ju för väl att hon kom tillrätta.

På kvällen så undrar jag om frun varit i uterummet innan hon gick till jobbet, efter att jag dragit hela historien. Hon nekar till det och jag undrar om hon har öppnat balkongdörren. Fortfarande ett nekande svar. Då börjar det gå upp för mig att kvällen innan jag gick och la mig så stängde jag dörren utan att titta om det fanns en hund där ute. Blaise brukar ligga där på kvällarna, men aldrig Zindra, och när Blaise inte var där så stängde jag dörren. Zindra hade nog trots allt sovit ganska gott där ute för hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Till saken hör att det inte är jättekallt där ute så risken för att hon skulle frysa var ganska liten, men jag kände mig ganska dum och tyckte lite synd om henne som fått tillbringa natten där. Ska man lära sig något av den här historien så ska jag aldrig skaffa dragkrok på bilen!!

//Per

En trivsam liten varelse!

Liten och liten vore väl att ta i alltför mycket, men hon kommer alltid att vara "den lille" ända tills det kommer in något nytt i huset. 

Ända sedan det gick upp för min bättre hälft när valparna var 4 veckor att Blaise skulle bli kvar så har hon haft en ständig försvarsadvokat i sin husse som med en dåres envishet tillbakavisat allt elaksinnat prat om henne. Visst har det brunnit en och annan säkring även hos mig de gånger hon gladeligen glufsat i sig min matdosa som stått längst upp på bänken, men på det hela taget är hon en mycket trevlig bekantskap. Visst har man ibland kunnat ana att folk tänkt: "Att den där hunden kommer det inte bli någon ordning på!" Förvisso har hon ett något yvigt kroppsspråk och en ständigt viftande svans, men man skall ju som bekant inte döma hunden efter håren. Under det gångna året och lydnadsträningen så har det aldrig varit några större problem med att lära henne nya saker och få henne att utföra dem med ganska stora provokationer. Har aldrig behövt bråka speciellt mycket med henne för att få saker och ting att fungera som det är tänkt, undantaget mina matdosor. Hon har dessutom visat sig vara spontanapportör, men där får vi nu ta fram lydnaden.

Det var med spänd förväntning att efter all träning som lagts ned att få bege sig ut med bössa i skog och fjäll. Hennes stora passion här i livet är att springa, och springa har hon också gjort under de 7 dagars jakt vi skrapat ihop hittills. Söket var från början ganska ostrukturerat och präglades starkt av ungdomlighet. Det har sedermera gått upp sig och blivit mera jaktlikt. Observera att jag skriver "jaktlikt" då jag tycker det är för tidigt att kalla det ett jaktsök. 

Vad jag har observerat har hon nyttjat vinden på ett klokt sätt och lagt upp söket efter den. På fjället har hon tagit ut svängarna ordentligt, medan hon i skog har dragit ihop det och hållt bra kontakt med mig. Hon har aldrig, än så länge skall tilläggas, gått ur hand. Vi har haft en del fågelkontakter de gånger vi varit ute och från början så var det hejdlösa eftergångar, men vid sista fjälljakten och de 3 kontakter vi hade så var hennes eftergång 5 m, 0 m samt vid tredje tillfället så sätter hon sig spontant. Gissa om lyckan var fullständig!?

Om hennes mammas uppförande efter flog lämnar en del i övrigt att önska just nu, så är det precis tvärtom här. Det som är på tapeten just nu är att få henne att anpassa farten efter näsan, eller tvärtom. Har utarbetat en plan för hur detta skall gå till, samt även en plan B om plan A misslyckas.

Om jag refererar till min egen hund så har parningen medfört sig en högre dresserbarhet, hade innan inget att jämföra med. En jaktlust som inte går av för hackor och utförs i samma fart som en kompressormatad turbo med lustaggregat åstadkommer hos en bil. Det finns ju även en del oönskade beteenden, men dessa är mer föraravhängiga än att de skulle komma från föräldradjuren. 

Kort sagt så är Blaise som det står i rubriken: "En trivsam liten varelse!", som dessutom charmar de flesta. Även frun!

Ytterligare rapporter kommer!

//Per

Senaste jakterna

Hade två inplanerade semesterdagar för deltagande i Fjällpokalen, men som omeriterad hund så hamnar man i den lägsta prio-gruppen. Jag var ganska säker på att inte komma med, men blev erbjuden en plats i sista stund. Avböjde deltagandet då träning av Blaise inte var möjligt pga en hälta som gjorde att hon fick vila i 2 dagar. Hade i slutändan kanske inte spelat någon roll, men jag tycker att om man skall åka iväg så ska man inte komma dragandes med en hund som inte fungerar riktigt. De två semesterdagarna ägnades istället åt ensamjakt i skog och på fjäll. Första dagen tillbringade vi i skogen och det var förvånansvärt fågelfattigt, men till slut så hittade Zindra en tjäderhöna som inte tog samma väg som jag hade tänkt och skottillfället uteblev. Blaise jobbade på riktigt bra, men någon fågel hittade hon inte.

Följande dag drog vi till fjälls i tidig gryning. En anmarsch på en och en halv timme innan vi kunde börja jaga gjorde att man blev lite småsvettig. Den här dagen såg också ut att bli fågelfattig och jag hade så smått börjat ge upp planerna på att hitta fågel, efter att ha letat högt och lågt, och åka hem då jag ser Zindra i stånd 400 meter ut och långt ner. Väl framkommen så är hon inte där och efter gediget letande utan att hitta henne så visslar jag i pipan, givetvis så hade hon stått 75 meter längre bort än där jag hade letat och spikat en ripkull. Klantigt av mig och jag tycker ännu mer synd om henne och att hon ska behöva släpa runt på mig på fjället. Vi hittar sedan en par ripkullar till i samma område, som jag hade dömt ut på morgonen när jag gick upp, utan att det blir något utav det hela. Jag får i alla fall glädja mig åt att Zindra är en så pass bra sökare och hittar sina fåglar, hur man skall bete sig när fåglarna är i luften har vi för tillfället vitt skilda åsikter om.

Söndagen blev bara en kort tur i skogen, slitna som vi var efter en hel dag på fjället. Enligt GPS:n så gick vi 18 km och då har nog hundarna sprungit ännu längre. Vi fick i varje fall 3 härliga jaktdagar och trevlig samvaro vi 2- och 4-benta. Tyvärr så är det just nu uppehåll i jakten pga älgjägare i skogen och det respekterar jag helt, tur att det inte är så långt till Västerbotten där de har helt andra regler. Få se om det blir en tur dit!

//Per

Surt och blött!

Zindra i stånd för ripor, Zico sekunderar

Har av naturliga skäl inte hunnit med att uppdatera på några veckor, då mkt skall klaras av på kort tid. Får därför dela upp inläggen i flera omgångar.

Premiären i år förlades till fjällen och området runt stora Stensjön. Regnet började falla på tisdag kväll och fortsatte även på premiärdagen. Det var två sura och blöta jägare som släpade runt på 4 glada hundar. Första dagen hittade vi en kull, om jag minns rätt, samt några singelripor. Tycker lite synd om hundarna som skall släpa på så dåliga skyttar, nåja så många skott avlossades inte så bom-procenten blev inte alltför hög. Glädjande nog så jobbade hundarna bra alla fyra så det mesta av terrängen vi gick i blev avsökt. Zindra höll sig inom kontaktbart avstånd så det får man vara glad åt, tyvärr så går hon några metrar för långt efter när fåglarna lättar. Viltfinnarförmågan är det i varje fall inget fel på.

Vi gav upp planerna på att tillbringa en natt i tält sura och blöta både på kläder och i humör så natten tillbringades hemma i en skön säng. Upp i svinottan nästa dag för att vara på plats före norrmännen, vilket vi också var. Ngt bättre väder och bättre fågeltillgång nästa dag. Hundarna jobbade oförtrutet vidare och fick den dagen göra skäl för mat, husrum och god omvårdnad som de får under resten av året. Kamraten Kari lyckades den dagen fälla en ripa för sin Zimon som skötte sig bra hela vägen fram till skott. Det blev en lång dag och fredagen fick bli en vilodag för min del.

Något bättre till sinnes så jagade vi skog lördag och söndag, med två personer över en hund. Zindra skapade en par skottillfällen på orre, men det berömda skyttet slog till igen. Självklart har jag tränat, men ibland vill det sig inte. Tyvärr så rök en par säkringar för Zindra den här dagen, tack och lov inte ett helt proppskåp, och hennes sök blev lite väl stort och yvigt. Liten kortslutning blev det också när hon kom in i en orrkull i fel vind och det sprutade fåglar både här och där. Kamraten Karis hundar sköter sig alldeles utmärkt och lämnar inte många delar av skogen ogenomsökt, i bra kontakt med sin förare dessutom. Nåväl, vi får en vecka på oss träna lite mer lydnad under uppehållet för den stora militärmanövern som inleds i morgon. För de ej invigda i jakten så är det älgjakten jag pratar om.

Skall i de framtida inläggen sammanfatta senaste jakterna och "lill-valpens" framfart på fjäll och i skog.

//Per

En intensiv vecka till ända

En intensiv vecka börjar lida mot sitt slut. Förra helgen tillbringades utanför Trollhättan och träning på rapphöns. Lördagen erbjöd svåra förhållanden med värme och ingen vind. Endast ngn enstaka hund lyckades med konststycket att inte stöta fåglarna, Blaise hade en del minus på kontot efter den dagen. Söndagen var fortfarande varm, men en efterlängtad vind hade börjat blåsa och det hela förlöpte på ett mkt bättre sätt, inte för oss till att börja med... Det hela avslutades på ett mkt bra sätt med stånd, resning och lugn i flog. En mkt nöjd husse packade bilen och åkte de 75 milen hem. Det vi fick ut av det hela var att vi fick träna stoppet ett antal gånger som till slut gav resultat i en klockren situation.

Styrkt av framgångarna så skulle här hem och tränas i skog och på fjäll. Zindra hittade på måndagen sina fåglar i skogen, det är bara synd att hon är begåvad med en sån korkad ägare som inte förstår allting här i världen. Blaise hittade inte den dagen några fåglar.

På onsdagen bar det iväg till fjälls med gode vännen och hans två Gordon. Det sista som hände innan förmiddagsfikat var att Blaise lyckades med att peta upp en ripkull i, i mitt tycke, bra vind. Stoppet var för tillfället helt bortblåst!!! Efter fikat släpptes ny hund på och samma visa upprepade sig med en stöt i tillsynes bra vind, vid närmare eftertanke så tror jag att det inte blåste särskilt mkt där riporna låg lite grann i lä, eller att de inte gav ifrån sig speciellt mkt doft. Ngn annan förklaring har jag inte.

Nåväl, de erbjöd oss några träningstillfällen som vi tog tillvara på. På eftermiddagen blev det lite väl varmt och någon mer fågel hittade vi inte, tyvärr.

Torsdagens träning i skog var en veritabel katastrof och renderade i ett antal nya gråa hår. Den dagen har vi redan lagt till handlingarna och tänker inte skrivas om ngt mer här!

Helgen har gått i fotbollens tecken från fredag till lördag. Ligger pga det efter med packningen av grejor till fjälljakten, men det ska nog redas ut det oxå!! Har den här veckan lärt mig lite ödmjukhet och att inte vara så förbannat kaxig, men å andra sidan måste man ju tro på sina hundar!!

//Per

Vad kan gå fel?

Givetvis kan ju en massa saker gå fel, men...

Just nu så är toppkonditionen hos hundarna på väg att infinna sig, lydnaden är så god som den någonsin kan bli, jag sätter personligt rekord på trap-banan samt att min kondition är så nära på topp som den aldrig varit! Ja det sista åkte väl bara med i farten och är ej riktigt med sanningen överensstämmande, men så usel är den i varje fall inte.

Jämfört med förra året så känns årets upplägg på sommarträning helt rätt, problemet då var att det saknades ett upplägg överhuvudtaget. Hoppas slippa samma elände som förra höstens jakt med en hund som jagade för sig själv. Ser fram emot en helgs träning på rapphöns med Blaise samt efterföljande träningsvecka till skogs och förhoppningsvis någon dag till fjälls med bägge hundarna. Det gäller att påverka det man kan påverka och det man inte kan påverka får man lämna där hän. Återkommer med en rapport från nästa helg om inget man inte kan påverka händer=)

//Per

Fantastiska 2 veckor

Trots 31 dagars semester så verkar dagarna ändå inte räcka till för det man vill göra. Påsklov, utlandsvecka, sommarsemester, hundträningsdagar, jakt och jaktprov. När man summerar allt man vill göra så skulle den totala arbetstiden bli ca 20 v mot stipulerade 40, som är normalt för en heltidsarbetare. Nåväl, jag vet att det finns de som har mycket mindre semester än mig på ett år, all respekt för dessa, men ändå.... Årets sommarsemester bestod av 2 v, varav den ena skulle fyllas med Gothia cup. Den andra tillbringades på familjens "smultronställe" Almö Lindö.

Trots att alla odds verkade vara emot mig och jag såg framför mig att komma tillbaka till jobbet ej utvilad så blev detta den bästa semestern på många år. Första veckan på Almö Lindö bjöd på ett fantastiskt sommarväder med sol varje dag och 24 grader i Mälarens vatten. Hundarna simtränade varje dag och vi njöt i fulla drag av det underbara vädret. Hade gärna varit några dagar till där, men en mellanlandning hos svärfar och klädtvätt väntade obarmhärtigt. Söndagen styrde vi kosan vidare mot Göteborg, hundarna lämnades in på vila och sommarkollo hos gamla mamma som klarade det galant med mycket god hjälp av systerdottern.

När vi åkte till Göteborg kände jag att detta hade jag klarat mig utan, bo i ett klassrum med 16 fotbollstjejer i åldrarna 15-18 år. Så här i efterhand ångrar jag mig inte en minut, som bilden ovan förtäljer så gick veckan helt i Frösö IF:s tecken. Fotbollen de presterade under veckan var helt makalös, inte en gång var vi orolig för att förlora 7 av de 8 matcherna vi spelade. Med sin starka fysik och fina passningsspel så bar det hela vägen till semifinal där vi ställdes mot AIK FF:s duktiga spelare. Med 4-5 landslagstjejer i 93 och 94-landslaget samt 3 startspelare ur deras allsvenska trupp så tog resan slut där med en hedersam förlust med 3-0. Det hela blev lite väl övermäktigt när vi knappt fick låna bollen. AIK vann sedan finalen mot ett kinesiskt lag på straffar. Att sedan få gå in på Gamla Ullevi och ta emot tredjepriset var en häftig upplevelse och det fälldes nog en del tårar bland medföljande föräldrar på läktaren. Tyvärr är nog detta något man bara får uppleva en gång under sin livstid, men minnet är bevarat!!

Tilläggas ska att jag aldrig har sett så målinriktade och fokuserade tjejer i fotbollsammanhang som under den här veckan. De skötte mat, vila, vätska och sömn på ett alldeles förträffligt sätt. Det största bekymret vi hade var att få tyst på islänningarna som bodde i samma korridor som oss, när våra tjejer låg och sov 22.40 på kvällarna=)

Summa summarum så är jag nu inne på min andra arbetsvecka och arbetet går alldeles utmärkt efter en sådan här semester. Ser nu fram emot hösten och jakten. Återkommer snart med mer info.

//Per

Sommarledigt, sommarträning och planer

Konditionsträning, Apportering och vilopaus under Stökk-träning

Så här i sommartider med fotbollsledigt och en natur som är rena barnkammaren får man hitta andra saker att ägna sig åt. Har ett uterum att måla både ut och invändigt, ett antal lister från tidigare års renoveringar att sätta upp, klippa gräsmattor etc. Märk väl att detta är fruns önskemål, min egen åsikt i detta ämne behöver jag inte redogöra närmare för! Å andra sidan brukar hon säga att nu måste du träna hundarna för idag har dom varit för jävl... Det är bara när dom är med dig brukar jag försöka kontra med och ducka ifall ngt kommer flygande. Gissa vad man väljer?? Återigen detta med olydnad hos folk och fä!

Nåväl, efter förra årets misstag med eftersatt lydnad så är detta inte ngt som kommer att inträffa i år, hur resultatet blir återstår att se. Det som är på schemat i hundträningsväg just nu är konditionsträning i form av cykling, om ngn vecka blir det simning efter båt. Det minsta odjuret har genomgått Stökk-kurs på Hundens Gård, i mitt tycke så gick det med bravur jämfört med i vintras. Om det sedan funkar på vild fågel får vi se!? Apporten behöver alltid skärpas upp ffa Zindras förmåga att ta in tyngre och knöligare apporter. Blaise är fortfarande på en lägre nivå där, men kraven har så sakteliga börjat smygas in även där då hon trilskas med att hämta in vissa föremål ibland. Jämfört med sin mamma så är hon i apportsammanhang rena drömmen att arbeta med. Ska i sammanhanget inte förglömma hundägarens träning både vad gäller kondition och lerduveskytte. Skall man nu avlossa skott mot levande djur så ska banne mig skyttet fungera också!

Planerna inför hösten är att åka söderut och träna på rapphöns i mitten av augusti, efterföljande vecka är inplanerad för hundträning i skog. Vad som inte är helt klarlagt är var jaktpremiären kommer att ske någonstans, skog eller fjäll. Har ett kluvet förhållande till jaktprov då jag tycker att dom stjäl för mycket tid av jakten, men samtidigt har de väl något sorts värde för aveln. Har trots detta anmält Blaise till Fjällpokalen, om vi sedan får starta återstår att se, annars är jag inte främmande för att jaga istället. Om det blir ytterligare prov tål att fundera på.

Så här en dag efter får jag passa på att önska min trogne jaktkamrat Zindra på hennes 6-årsdag och hoppas att vi får ha många roliga stunder tillsammans i fortsättningen.

//Per

GLAD MIDSOMMAR!

Möten

Det brukar ju gå en hel del tid mellan uppdateringarna, men ibland måste man ju fundera över vad man skall skriva om. Som alla märker blir det en hel del funderande....

Sista tiden har jag funderat över vad som är roligt här i livet med arbete, fritid osv. Inte meningen med livet, det har jag inget svar på, utan vad som är roligt. Det enda jag kan komma fram till är alla möten. Inte möten där man sitter på ändan, dom har jag inte mkt till övers för, utan möten med människor av alla olika de slag. Att försöka komma underfund med vad den andre är för slags människa. Ibland blir det bra möten och ibland mindre bra möten, för att lära mig ngt av det så brukar jag alltid fundera över vad det som gick bra eller mindre bra. Allt som oftast lär man sig ngt av det, men ibland fattar man ingenting. Vissa människor kommer man inte alls överens med och då får man ju fundera över vad det var som inte gick vägen just den gången. Vad är det som gör att just den här personen "triggar" igång ngt hos mig som får mig att bara vilja gå därifrån? Inte vet jag, men det brukar löna sig att fundera över det ibland.

Efter arton år i samma yrke kan man fundera över vad det är som håller en kvar och svaret på den frågan får nog bli alla dessa möten med olika människor som gör arbetet så pass berikande, även om det ibland inte finns mkt energi kvar när man kommer hem till att exempelvis uppdatera en blogg=)

I morgon är det en ny dag med nya spännande möten, få se hur pigg man är då jag nu är på väg till Själevad med Frösö dam och serifinal i div 2 södra Norrland. Uppdatering kommer ikväll på väg hem i bussen!

//Per

Hundgöra x 2

Tänk vad olika innehåll helger kan ha! Förra helgen renoverade jag och min syster 2 rum i gamla mammas lägenhet. Hade vi vetat vilket slit det var hade vi nog lagt ner projektet innan vi började, men har man lovat så har man. Innan vi kom till finliret så hade vi ett digert arbete med att ta bort 5 lager gamla tapeter från tidigare lägenhetsinnehavare, ända ner till ursprungstapeten... Nåväl, nu är det gjort och snyggt blev det om vi får säga det själva!! Några fler renoveringar lär det inte bli på de närmaste åren i varje fall!!!

Helgens hundgöra var betydligt roligare i form av den årliga utställningen på Travet som specialhundklubbarna anordnar. Som ni ser av bilden ovan så är hundarna inte lika roade av att vara på utställning som sin husse utan avvaktar tryggt som bakom "lill-matte". Hade mina farhågor vad gäller Blaise och domarens bedömning då hon inte är riktigt lika snygg som sin mamma. Nu visade det sig att de var obefogade och hon fick en "slät" 1:a och kom 3 i konkurrensklass av 3 hundar. Tycker att domarkritiken var bra och korrekt, så jag kan inte vara annat än nöjd. Zindra har ju tidigare visat att hon är ganska snygg, frågan var om den här domaren skulle tycka detsamma. Det gjorde hon! Vi gick hela vägen till att tävla om BIR, men där blev det kompakta norska motståndet för stort i form av en norsk hund, norsk förare och en norsk domare=) Inget fel i det utan det är bara att lyfta på hatten och gratulera. Själv är jag jättenöjd med att ha inkasserat första certet och ett BIM.

Fick även den stora äran att vara handler åt vännen Karis "lill-hund". Tydligen så skötte vi oss bra jag och Zico då vi lyckades få 1:a med Ck, samt kom tvåa i konkurrensklass. Även Zimon fick 1:a med Ck och hamnade strax bakom brorsan på en hedrande tredjeplats. Ett bra sätt att avrunda utställningskarriären tyckte Kari. Om jag inte har helt fel så fick ingen av Gråsjövalens hundar sämre än 1:a på den här utställningen. Kul för Tomas och Tina som ligger bakom kennelnamnet!! Får också passa på att tacka för alla gratulationer, glada tillrop samt tips om hur man skall göra i ringen!!

En stolt husse och hans snygga hund!

Allt för denna gång!

//Per

Hemma igen!

En alldeles underbar vecka måste ju tyvärr ta slut den också ngn gång. Menar träningslägret i Turkiet tillsammans med Frösö damlag. Om man inte hamnar på landslagsnivå så tror jag att det här får man vara med om en gång i sin livstid med ett fotbollslag på klubbnivå. Allting har fungerat perfekt, allt ifrån resan ner till boendet och maten. Boendet var femstjärnigt och maten var inte långt efter. Vi tränade sju pass på en vecka, vilket i den där nere tilltagande värmen var ganska mastigt. Kvaliteten på träningarna var hög, även för de som var skadade. De skadade var ju min uppgift att se till att de körde rehab-träning allt utifrån sina skador och inte bara gick och "slog dank". Tyvärr så blev det en del skador där nere, men de är nu tillbaka i träning. De flesta trodde att jag var knäpp när jag hade tagit med mig kryckor, man har ju varit med förr.... Tyvärr så kom de till användning vid två tillfällen, ibland hatar jag när jag har rätt!!

Ett roligt inslag där nere var när vi skulle möta Alanyas P 14-lag, kommentaren när tjejerna fick se sina motståndare var att de hade väldigt mkt skägg för att var 14 år;o) Det visade sig att det var byns lokala hjältar och höll nog svensk div 2 el 3 klass. Det blev nu en väldigt bra match av det hela för de la det på en väldigt bra nivå och domaren höll också bra klass. Bara att tacka Fritidsresor för deras engagemang och hjälpvillighet! Som parentes kan nämnas att en sjukgymnast kan man ha till mycket, i den här matchen fick han agera målvakt pga skada och förkylning hos de ordinarie. Resultatet av denna insats var en sträckning på baksidan av låret samt stukat långfinger, men kul var det ffa att få spela i samma lag som en av döttrarna;o)

Det är nu snart två veckor sen vi kom hem och solbrännan börjar flagna. Min ork att sitta framför datorn har inte varit den största, därav den sena uppdateringen. I skrivande stund har Frösön spelat två seriematcher och har vunnit bägge dessa utan att egentligen övertyga, men så är de också ganska nertränade så det kan bara bli bättre!! I det närmaste väntar derby på fredag hemma mot K/D. Finns så mkt mer man skulle kunna säga egentligen, men det jag måste framhålla är att alla deltagare har skött sig exemplariskt där nere och inte en enda har fallit ur ramarna. Helt fantastiskt med 30 spelare i åldrarna 15-30 år. En stor eloge till alla deltagare!!!!

//Per

Uppdatering

Har ju som blivit lite halvklent med uppdateringarna på sistone och har inget annat än att skylla på ren slöhet. Sorgligt, men sant... Vad har hänt de sista veckorna då? Jo, en himla massa tycker jag. Fjällsemester tillsammans med familjen som var helt fantastisk, fyra dagar härligt väder på en vecka är det inte så vanligt man får upp leva i den jämtländska fjällvärlden. Hundarna har fått jobba i dragselen, Zindra hela tiden och Blaise i korta pass. Verkar inte vara ngt som avskräcker henne i varje fall.

Hade en fantastisk dag till fjälls med Kari och Thomas på Hundens gård. Blaise kom i kontakt med sina första ripor. Av spåren i snön att döma så kom hon i fel vind, hon lär sig nog det också. Det positiva är att hon har viljan(jaktlusten) att jobba hela tiden. Zindra tokade sig och gick hejdlöst efter fågel, kan inte förneka detta då det finns dokumenterat med 49 bilder som är tagna av mästerfotografen Kari. Ska nog bringa henne till rätta innan hösten. Vi var anmälda till jaktprov i Sundsvall, men det blev inställt pga för mkt snö. Så här i backspegeln så kanske det var tur det;o) Får ta revansch i utställningsringen istället, även om det inte är lika kul.

Blaise har tagit steget in i en vuxnare värld, och har snart löpt färdigt för första gången. Vi har även påbörjat stökk-kurs på Hundens gård och första tillfället var igår. Skall bli riktigt spännande med mkt provokation på Blaises Stannakommando.

De sista förberedelserna inför 1 vecka i Turkiet är gjorda och imorgon bär det av i 1 vecka tillsammans med Frösö damlag. 38 st inklusive ledare blir det som åker, snacka om cirkussällskap! Hur som haver ska det bli otroligt kul!!! Får då gott om tid att HANDSKRIVA om Blaises första år! Det enda som känns lite ledsamt är att vara utan hundar i 1 vecka, men jag vet att de kommer att ha det bra hos Thomas och Tina på Hundens gård. Tack snälla ni för att ni tar hand om odjuren mina!! De kommer att få vara hundar på riktigt och finna sig i att vara i en annan flock, och det mår de inte dåligt av!!

Hörs om en dryg vecka!!

//Per

Hipp, Hipp, Hurra!!!!

Valplådan för 1 år sedan

Får önska alla valpar i A-kullen ett stort grattis på 1-årsdagen!!

Återkommer snart med en resumé om Blaise´s 1:a år!

Per

Har inte tid, hinner inte....

....är fraser som man ofta hör i dagens samhälle. Är det något som man säger för att slippa engagera sig i olika sammanhang eller är det för att man inte vill??? I ärlighetens namn så har ju denna fras även sluppit över mina läppar, men för det mesta så har det varit ngn form av överlevnadsstrategi då mkt av min fritid upptas av det som spelas i bakgrunden av foten. Sedan ska vi ju inte glömma bort hundarna, frun, arbete osv. Sanningen att säga så är jag ju precis likadan som alla andra som säger dessa fraser, eller hur? Egentligen så handlar det om prioriteringar här i livet, hur man väljer att leva sitt liv. Alla känner vi ju till professorns föreläsning för studenterna där kontentan av hela texten, som jag inte kommer att skriva här, är att det finns alltid plats för en öl med goda vänner. Det gäller alltså att prioritera rätt. Kommande vecka kommer jag att prioritera familj och hundar under en vecka till fjälls som vi alla är väldigt välförtjänta av!!

Träningen av hundarna framskrider, men den yngste börjar komma in i slyngelåldern och tycker att lyda husse ska man göra när det passar mig och inte honom. Just nu så tränas det apport med bägge hundar, givetvis på olika nivåer. För Z handlar det om att bära tyngre och obekväma saker. För B:s del har vi backat lite till att hålla fast då hon började slarva med greppet, men hon fattar ganska snabbt vad det handlar om så planen är att börja med "Sök apport".

Hade tänkt att starta på jaktprov den gångna helgen, men skrinlade dessa planer pga att fjällträningen har blivit bortprioriterad. Ingen av oss är hjälpt av att hon springer efter fågel på fjället innan lydnaden sitter där den ska så långt det nu går. Få se vad kommande vecka har att erbjuda.....

Disträ! Vem? Jag???

Bovarna i ganska många sammanhang, men inte den här gången!

Ibland när mobilen ringer på arbetet och "Hem" lyser i displayen så har jag som regel fyra alternativ att välja på vad samtalet rör sig om. Är det äldsta dottern så handlar det som regel om jag kan skjutsa till fotbollsträningen på kvällen, mellersta dottern brukar fråga vilken hylla mjölkförpackningen står på eftersom hon inte ser den när hon öppnar dörren till kylskåpet. Yngsta dottern brukar ringa och fråga var mamma är någonstans. Ringer frun så handlar det i nio fall av tio om något som jag eller mina hundar gjort eller inte gjort, med andra ord pur och skär olydnad av folk och fä.

Sist den ringde så var de tre första alternativen uteslutna eftersom frun var ledig och fanns således till hands för att besvara diverse spörsmål, alltså var det det sistnämnda som gällde! Frun frågar med uppfordrande stämma varför det ligger en fågel tillsammans med salladshuvudet. Det uteblivna svaret från den andra änden av telefonledningen gör att frågan kommer i en ännu mer uppfordrande ton. Här är det bäst att svara tänker jag: "Vilken fågel"??svarar jag dröjande, febrilt letande i minnet efter vad hon kan tänkas mena för fågel.

Plötsligt dyker det upp från de bakre regionerna i min hjärna, sannolikt från hjärnans långtidsminne där kunskapen legat och samlat damm i nästan ett helt dygn.

- "F-n, min apportripa" utbrister jag.

I ett anfall av temporär sinnesförvirring kvällen innan har jag tagit fel på dörrarna till kylen och frysen då jag skulle stoppa tillbaka ripan i frysen efter avslutad apportträning, och stoppat tillbaka den i motsvarande låda i kylskåpet istället tillsammans med ovan nämnda salladshuvud. Frun tillhör nu det tåliga släktet, van som hon är med att jag är något disträ mellan varven, och stoppar snällt tillbaka den i frysen. Det här får jag inte göra om tänker jag.

Dagen efter då jag sitter på bussen hem kommer jag plötsligt att tänka på om jag stoppade tillbaka fågeln i frysen eller om den ligger kvar i ryggsäcken från föregående kvälls träning. Börjar genast på att tänka ut hur jag skall förklara den unkna doften i tvättstugan från en fågel som är på väg in i förruttnelseprocessen. Innanför dörren så kastar jag mig in i tvättstugan för att leta efter fågeln. Puuh, ingen fågel kvar i ryggsäcken!! In i frysen för att förvissa mig om att den ligger tryggt på sin plats där. Ingen fågel!!! Säg inte....

Öppnar lådan längst ner i kylskåpet försiktigt, och se där ligger den på samma plats som föregående dag. Tackar min lyckliga stjärna att ingen annan än jag har upptäckt fadäsen och smugglar den tillbaka till frysen och tryggt förvar på sin plats.

Kan skriva detta i full förvissning om att frun inte kommer att få reda på mitt andra misstag då hennes kunskaper om datorer är lika obefintliga som mitt minne;o)

Från en klar och redig

Per

Vad är det för mening??

Efter avslutad skidtur i söndags satte jag mig ner på liggunderlaget och ägnade mig åt lite klovård. Zindra sitter lös framför mig och Blaise ligger på rygg framför mig. Det hörs några röster från parkeringen, men jag ägnar dem ingen större uppmärksamhet fullt koncentrerad på kloklippningen som jag är. Plötsligt hör jag en röst höjas:

-"Molly! Gud vad stark hon är!", hör jag en kvinna ropa till en annan, bägge 65+.

Känner mig nödgad att titta upp och ser en kvinna med en lös labrador runt fötterna. Min blick söker sig åt vänster och där får jag syn på den andra kvinnan, hållandes en Pitbullterrier i vad som verkar vara ngn typ av presentsnöre. Genast blir jag lite mer alert och vaken på vad som händer runt omkring mig. De bägge kvinnorna står sedan och pratar med en tredje person, den ena håller Pitbullen lite nonchalant i snöret med ryggen emot oss. Hunden däremot står med spetsade öron och fullt fokus på Zindra som sitter framför mig. Genast är alla sinnen på helspänn, då jag vet att den här hunden redan har anfallit två hundar uppe på byn, och jag funderar på hur fort jag kan komma på fötter, få tag i mina hundar samt leverera en Crispi turkänga i den eventuellt anfallande hunden. Som tur är inträffar aldrig detta utan jag följer skådespelet med byte av hund, ett virrvarr av koppel och vad det verkar som ingen ordning alls på hundarna.

Ser dom senare gåendes ute på isen med labradoren lös och Pitbullen i koppel. Genast infinner sig min fundering över varför man skaffar en hund av den här typen? Hur kul kan det vara som hund att vara dömd till ett liv i koppel?? Varför har ingen gjort anmälan tidigare då den bevisligen redan har bitit två hundar?? Vad är det för husse och matte som har så dålig lydnad på sin lilla telning som gör att den kan springa från gården och bita andra hundar???
Jag har inte världens bästa lydnad på mina hundar, men de kommer på inkallning, de följer mig lösa då vi åker skidor samt respekterar både mitt Nej och Stanna. Egentligen behövs det ju inte mer än så!! Ngn funderar säkert om det lilla odjuret stannar när hon är på väg mot en annan hund, jodå vi har testat och det fungerar!!

Sensmoralen blir väl på ngt vis att skaffa hund efter person, träna dina hundar så att de kan få springa lösa och lyckliga utan att bita andra hundar! Ju mer lydnad, desto mer frihet!!!

I funderingstagen

Per

Helgens bravader

Lördagen bjöd på ett alldeles underbart väder. In med barn och hundar i bilen och iväg till fjälls. Väl framme uppdagas det att ett av liftkorten var kvarglömt hemma. Nåväl, det hela löstes med mkt servicevillig personal och vi fick ett dagkort utan x-tra kostnad. På med turskidorna och upp på fjället med fika och ryggsäck medan barnen lämnades åt sitt öde i backen. Vädret var underbart med klarblå himmel, -6 grader och tyvärr en snålblåst. Efter en lättare stigning så tyckte jag det var dags för en fika. Vad är det för mening att vara till fjälls om man inte ger sig tid att njuta av tillvaron?? Snön låg fortfarande djup i björkskogen, men uppe på platten var det "lite" lättare före, men bara lite. Zindra fick börja att springa och sin vana trogen i lite tyngre före så går hon i trav, kommer sig ut bra fast hon inte galopperar. Söker i varje fall målmedvetet av terrängen som hon har framför sig. Så där högt upp hade jag inga större förhoppningar att finna fågel och såg det som relativt riskfritt att släppa det svarta lilla odjuret. Inga större tveksamheter om vad som skulle göras där inte, full fart från första början. Söket i sig var inte mkt att skryta om, ungdomligt och lite planlöst, samt lite rotande i några enstaka löpor. Inga större problem med att dirigera henne via skidåkningen så att hon följde mig. Såg detta som ett litet test av vad som finns där bakom hennes ibland så oskyldiga uppsyn och gladde mig åt vad jag såg. Bra att veta vad som behöver tränas på inför framtiden. Mycket riktigt så fanns det inte mkt fågel där uppe.

Söndagen började med ett Vasalopp i TV-soffan, full koll på systersönerna via datorn hade jag också. Såg rätt härligt ut i skidspåret och nästa år blir det nog Öppet spår. Vädret var inte lika härligt den här dagen, men vi gav oss ut på sjön för att träna lite dirigering. Zindra förstår ju att där ute finns det banne mig ingen fågel, Blaise där emot har inte riktigt fattat det och kommer säkert aldrig att göra det heller. Tur det annars kan man ju inte träna dirigering;o) Gick riktigt bra, men det märks att tröttar ut en liten hund att hålla koll på vad husse tar sig för med och vart han åker någonstans. Zindra fick jobba lite med sin kondition och dra i selen, det mår hon riktigt bra av och tycker dessutom att det är kul.

Väl i land så avslutades dagen med en riktig pulshöjare och många funderingar som väcktes i min lilla hjärna om vad det innebär att ha hund och hundhållning i stort. Mer om det nästa gång!! Förutom detta så var helgen riktig lyckad, dvs vara till fjälls med sina hundar och barn och må gott i stort.

Får också passa på att gratulera systersönerna J och J till alldeles strålande tider på Vasaloppet där de förbättrade sina tider med en halvtimme jämfört med i fjol. Fatta varför jag väljer att åka Öppet spår!!!

//Per

Våren på väg och en tankeställare...

Ännu en helg har förflutit och äntligen lite mildare väder. Tyckte mig under lunchen kunna skönja lite takdropp och ett ev takras, men det var nog en synvilla. Att våren är på väg vittnar Frösö damlags första träningsmatch i lördags om, lite bakvänt känns det nog allt med fotboll i slutet av februari. Seger med 4-0 mot seriekollegan Remsle och Frösön såg mkt starka ut både i passningsspel och fysiskt sett. Kan bli en rolig säsong detta!! Hann med en tur i skidspåret med hundarna också under lördagen, Zindra i selen och Blaise lös bredvid.

Söndagen innebar en tur till fjälls. Barnen lämnas i backen och frun och jag går på tur, de har ännu inte kommit på tjusningen med att göra det. Eller inte blivit tillräckligt gamla, vad vet jag... Just nu är det alldeles för mkt snö i terrängen för att det ska vara kul för hundarna. Kommer de vid sidan av leden så är det 65 cm lössnö och man ska ha tur om man ser huvudet på dom när de sjunker ner i snön. Skall det bli träningsbart för hundarna så måste det nog till ett töväder snart. Kanske ser det annorlunda ut på andra ställen, men rapporterna vittnar om samma förhållanden överallt. Alltid lite stök med att hålla reda på två hundar när man är ute, vare sig det är på fjället eller promenader hemma på byn. Onekligen kan det ju komma en del kraftuttryck som inte lämpar sig i skrift. Drar mig till minnes sista träningsdagen för två år sedan då vännen Kari och jag var till fjälls, en alldeles underbar dag med massor med fågel. Det var fler ekipage ute, men det var ett det lät alldeles förfärligt mkt om, och jag vill minnas att vi tyckte det lät för illa ifrån dom.

Under söndagens tur så sa frun(vi är inte gifta, men det låter bättre i skrift):

-"Lyssna"!

Jag hörde som vanligt ingenting och undrade vad hon dillade om!

-"Hör du hur tyst det är?"

Hon hade alldeles rätt, när jag blev tyst så blev det alldeles tyst runt omkring oss. Fick mig en liten tankeställare där att inte låta så illa ibland. Vad har jag för rätt att störa andra som söker lite tystnad med mitt bråk på hundarna, även om det inte är alltför mkt. Kommande veckor blir det silver-tape över kakhålet när vi tränar förutom när jag måste öppna munnen. Bort med allt onödigt prat så kanske andra får det lite lugnare till fjälls i framtiden;o)

Bilden ovan är tagen vid ett annat tillfälle, med den skillnaden att det är mer snö nu!!

//Per

Blaise´s vidare öden

Två veckor verkar gå med en otrolig fart utan att man hinner med någonting vettigt tycker man. Sen kan man ju fundera hur vettigt det är att sitta här och skriva för sig själv och undra om ngn läser det man skriver. Nåja, gamla mamma brukar säga att hon läser. Kanske mest för att vara snäll mot sin son...

Även om jag inte tycker att jag hinner med ngt vettigt så tränar jag i varje fall hund varje kväll. Förra helgen så var det fortsättning på stökk/apportkursen hos Hundens gård. Omväxlande apportträning, apportträning med störning av duva, samt störning av duva under fri lek etc. Fokuset innan denna helg låg på håll fast och bära apporten. Varierande föremål och terräng, inkallning och snygga avlämningar. Tidigare har jag bestämt mig för att försöka med spontanapportering och se hur långt jag kan komma med det. Tidigare försök som har gjorts så har Blaise gjort sitt bästa för att ta livet av dummyn och lattja lite med den i luften. Till min glädje så med ett fungerande håll fast-kommando så lyckades det. Ut och hämta samt in med en snygg avlämning. Gissa om lyckan är total? Har försiktigt börjat att lägga på apport-kommandot när hon plockar upp den från backen, givetvis under massor med beröm. Kommer givetvis att köra lydnads-apportering parallellt för att få en så säker apportör som möjligt. Tror säkert en del tycker jag är tidigt ute, men det gäller ju att kravnivån läggs på samma nivå som hundens mognad, läsa sin hund helt enkelt. En fundering som jag haft sista veckan är att de kontinentala raserna måste ha godkänt apporttest innan start i unghundsklass. Rimligtvis kan ju inte alla dessa vara spontanapportörer, utan man måste lägga in lydnadsapportering även där. Är de hundarna annorlunda funtade än våra engelska??? Kanske ngn kan svara på det!!

Så långt om apportering som så sakteliga går framåt. Vad som fungerade så där förra helgen var det där med stoppet, efter några meter fungerade det. Den här veckan har fokus legat på stopp i full lek på signal, och här har kravnivån åkt upp rätt ordentligt kan jag säga. Tro det eller ej, men det börjar sitta riktigt bra. Har gjort några hemmagjorda duvor som jag provocerar med, fungerar riktigt bra. Fördelen är att man kan korrigera utan att blanda in fågeldoften. En hemmagjord duva är en sönderklippt plastpåse som fladdrar likt fågelvingar och låter, har sedan lagt en hård lite större studsboll i den för att kunna kasta iväg den. Kalla det en sorts fattigmansduva.

Sammantaget kan man ju säga att Blaise är en fruktansvärt rolig hund att träna, alltid pigg och glad. En fantastisk mentalitet, även om vissa i familjen har andra åsikter, som gör att hon aldrig "fiser ihop" om man blir arg. 5 sekunder senare är hon lika glad igen, men har ändå förstått vad man menar. Vad gäller mig själv så har jag den här gången vinnlagt mig om att hela tiden behålla den härliga frimodigheten som det finns hos en unghund samtidigt som kravnivån så smått har ökat. Kort sagt rannsakat mig själv vad som krävs av mig som förare och backa tillbaka och lära sig av tidigare begångna fel, det finns ju en del att ta av så att säga... Tyvärr så omöjliggör vädret och snömängden träning till fjälls, men det hinns med det också i sinom tid.

Just idag så finns det all anledning att glädja sig åt de fantastiska framgångarna för våra svenska skidskyttar och skidåkare!! Vem f-n är Petter Northug?????

//Per

Sista jakten??

Begav mig till skogen idag med föresatsen att jaga ripa, som det finns en liten stam av där vi jagar. Gode vännen Kari hade två veckor innan rekognocerat var de skulle vara. Vi var bägge två lite osäkra på snödjupet, och man kan väl lugnt säga att våra värsta farhågor besannades. Det var inte riktigt jaktbart idag! Det hade kommit bra med snö de sista två veckorna som i princip gjorde det omöjligt för både hundar och jägare att ta sig fram i markerna. Ja, nu gäller ju inte det riktigt alla i den fyrhövdade hundskaran som nu mer är med på jakterna. De äldre hundarna gjorde så gott de kunde med att ta sig fram, och gjorde det med den äran. Dessvärre är det ingen, eller tur snarare, som talat om för Blaise att det är jobbigt att springa i lössnö. Hon helt enkelt älskar djupsnö och ska hela tiden framåt. Det är ingen som talat om att snön är kall heller, för rätt vad det är så ser man bara hennes svans sticka upp. Vi gav ganska snart upp planerna på att försöka jaga och såg det som en härlig motionsrunda för hundarna i ett alldeles underbart väder.

Nåja, helt utan naturupplevelser blev vi ändå inte idag. Efter att ha avfärdat det första stället vi tänkte jaga på åkte vi tillbaka där det hade flugit upp en orrtupp och en orrhöna alldeles bredvid vägen. Det vi fick se då var riktigt häftigt faktiskt och något som jag nog inte kommer att få se igen. En duvhök hade alldeles nyss slagit en orrhöna och satt och kalasade på den. Ingen av oss hade kamerorna framme så att vi kunde föreviga det hela. Man kan i varje fall se det färdiga resultatet på bilden här bredvid, som det såg ut när vi kom tillbaka. Vi kan konstatera att vi blev slagen på fågel idag;o)

Om det inte händer något drastiskt med väderleken så får vi nog anse att det är färdigjagat för den här säsongen, och rikta in oss på några härliga träningsturer framåt våren.

Kommer i varje fall minnas den här dagen som den första dagen då solens strålar värmde under fikapausen.

//Per

Den lokala sporten i Östersund

Har just nu hamnat helt och hållet utanför ämnet med jakt och hundar, men det är min blogg så jag skriver vad jag vill i den.

Hade i lördags det tveksamma nöjet att besöka en hockeymatch med stadens stolthet ÖHC. Hemmamatch mot norrbottningarna från Piteå. Hade jag varit själv på matchen så hade jag gått efter första perioden! Maken till bedrövligt spel har jag inte sett sedan jag sist var på en hockeymatch för ca 20 år sedan, under studietiden i Umeå, och såg Björklöven.

Viljelöst, massor med felpassningar och ingen som helst vilja från hemmalagets sida, dessutom underläge med 3-1. Uppenbarligen så fick dom sig en utskällning i periodvilan, det hade dom fått av mig, för andra perioden inleds med tre snabba mål och jag tänkte att nu blir det kul. Icke!!

Inför sista perioden står det 4-4. Den tredje perioden kännetecknas mest av juniorhockey dvs allt framåt och inget bakåt. Matchen slutar 4-4, och till sist efter förlängning och straffar förlust med 5-6.

Stadens andra stolthet inom herrbasketen gör inte speciellt mkt bättre ifrån sig och kommer med all sannolikhet att missa slutspelet. Bedrövligt är bara förnamnet!!

Vadan allt detta dravel om idrott? Jo, innan matchen välkomnar morgondagens stjärnor, modell yngst i föreningen, spelarna välkomna in på isen under pompa och ståt. Mellan periodpausen så är det prisutdelning för en cup som spelats under dagen, modell lite äldre på dessa spelare. Trevligt kan tyckas, men vid närmare eftertanke så är det i mångt och mycket deras arbetsinsatser som kommer de sk "stjärnorna" till godo. Dessa spelare som de flesta beundrar på ett eller annat sätt, men som inte ens kan leverera en godtagbar nivå på spelet. Beklämmande tycker jag!!!

Stadens basketlag la inför denna säsong ner sitt damlag med den förklaringen att det inte fanns pengar i föreningen. Damlaget höll sin budget och levererade dvs tog sig till slutspel förra året. Det gjorde inte herrarna! Inte ens nu med alla dessa pengar som man sparat in på damlaget förmår man att ta sig till slutspel. Nåja, grundserien är inte slut än och bollen är som bekant rund. F-n trot´.

Reagerar som jag gör, eftersom jag själv är pappa till tre flickor som fått varit med och sponsrat "stjärnorna" i A-laget samt för det mesta fått stå tillbaka pga att de inte haft "rätt" kön. Kan rada upp en hel räcka med exempel på detta. I mina ögon är de i varje fall världens bästa och skulle säkert ta en plats i Brynäs A-lag;o)

//En arg Per

-23 grader

Sista jakthelgen för skogsfågel verkar frysa inne och det rejält också. Fått göra lite nytta istället såsom att vara vallasupport till vallachefen, dvs min syster som just nu befinner sig i Moena i Italien. Kolla vädret ingår också i uppgifterna. Mina antagonister, systersönerna, från förra årets Vasalopp skall imorgon åka Marcia Longa. Önskar dem all lycka till!!!

Själv nöjer jag mig med att för första gången på flera år gå på en hockeymatch, tyvärr inte Brynäs. Detta gamla anrika lag som ångar på som en ångvält i Elitserien. Skall vi få uppleva ett nytt SM-guld i år tro??!!

//Per

Jag, en "snorsportare!

Helgens intensiva träningshelg avslutades med ett pass på ett av stadens gym, tillsammans med Frösö damlag. Denna gång var det jag som skulle få mig en duvning efter 10 månaders dekadens. Jobbigt var det! Vek jag ner mig?? Icke!!! Ensam kille, dessutom överårig och överviktig, bland 25 damfotbollsspelare då viker man inte ner sig. Ansiktsfärgen avslöjade mig ganska rejält kan jag säga att det var jobbigt, men jag vek inte ner mig!!

Efter att nästan haft fobi för att ställa mig på skidor igen så var det äntligen dags att bryta ner det sista lilla psykologiska motstånd jag hade mot skidåkning. Sagt och gjort, med nyvallade skidor bar det iväg till skidspåren för en 12- kilometersrunda. Upptäcker till min stora glädje att det tar emot på samma ställen som förra säsongen, jag måste flämta på samma ställen som tidigare. Kort sagt verkar allt vara sig likt, ända tills jag tittar mig omkring och upptäcker att det går inte lika fort som tidigare. Nåja, det är långt till jakten börjar igen och då ska vi vara i toppform.

I rena yran över två genomförda träningspass så släpade jag ut gammeltanten i skidspåret med selen på, det är inte frun jag pratar om nu, för en 5-kilometersrunda. Inte bara husse som behöver skärpa till konditionen;o)

I morgon är det en ny dag och nya träningsmöjligheter!!

Intensiv träningshelg!

Jakten denna helg fick stå tillbaka för stökk/apport-kurs på Hundens gård, samt avslutning av lydnadsgruppen dagen efter. Förra helgens jakt kan man säga var en skön träningsrunda för hundarna i skogen. Blir lite förundrad över Zindra som tidigare visat med all tydlighet att detta med djupsnö är inget för en fin dam, men hon stretar på som aldrig förr i det tunga föret. Undrar om hon månne ska visa att gammal är äldst? Blaise det lilla yrvädret verkar inte fatta att det är tungt att springa i djupsnö, hon jobbar mkt bra för sin ålder de korta släpptider hon får. Sedan är det mkt träning att kunna "gå bakk" utan att ställa till med alltför mkt oväsen. Några fåglar gick inte att finna denna helg.

Vid ett tidigare inlägg skrev jag att störningen skulle bli större på "Stanna", samt att apporten skulle påbörjas. Denna helg har vi ägnat oss åt bägge sakerna. Man kan säga att framstegen som gjordes på lördagen med att hålla och bära apportbocken var mer än vad jag hade förväntat mig. Det gick även bra att hålla, fast det flög duvor. Låt vara på 4:e eller 5:e försöket, men ändå....

Söndagens avslutning gick väl så där med störning av duva, till slut blev det väl alltför roligt med flaxande vingar så vi bara var tvungen att springa efter. Bara att lägga band på sig och hem och träna med större störning, grannens katt osv. Får ta mig en funderare på hur jag ska göra om jag ska använda Stanna(sitt) eller Ligg i fågel. Stanna ligger bättre i min mun och det finns ju andra som får till det, så varför inte jag??

Till helgen stundar det förhoppningsvis jakt, om det inte blir alltför kallt! Sista helgen att jaga skogsfågel på, sedan är det bara att vänta igen....

//Per

Kallt!

Efter två veckor med i princip ofrivillig husarrest pga kylan så är det äntligen dags igen för en ny jakttur imorgon. Givetvis så företas den tillsammans med Kari och hans två gordonsettrar, Zimon och Zico.

Den sista turen för två veckor sedan, som jag levt på i två veckor, bjöd på en härlig dag med ett nytt medlemsskap i "halvmåneklubben", samt två fågelsituationer med två fina tjädertuppar. Den ena petade lilla odjuret upp, om hon sprang in i den eller om hon stod för den är svårt att avgöra. Fågelkontakt blev det i vilket fall som helst. Den andra gjorde Zindra ett mkt fint jobb på och lyckades trycka fast. Resning på signal och ut kom tuppen med en j-a fart, lågt och snabbt utan att ngn riktigt hann med. Den fick i varje fall ett salutskott, men flög oskadd vidare.

Hur som haver en riktigt härlig dag!!

//Per

Bokslut

Så här års är det ju populärt att göra ngn slags förteckning över årets synder som begåtts, i mitt fall är det inte få det rör sig om. Man kan med fog påstå att året som gått har varit minst sagt hektiskt med valpar, massor med fotbollsträningar både som tränare i Åzö och sjukgymnast i Frösö damlag, samt allt annat tok man har haft för sig med ett genomfört Vasalopp som grädden på moset. Frågan i såna här fall är ju givetvis, vems fel det är. För att utröna detta så får vi backa tiden nästan 2 år till min 40-årsdag. Den givna presenten från min syster var en start i Vasaloppet, konsekvenserna av denna present fick jag lida för hela detta år. Det är ju så här att ger man en sådan present till en med en begynnande 40-årskris, är en person med en stark tävlingsinstinkt som inte kan spela Fia med knuff utan att vinna till varje pris, samt har ett pannben som 3 cm tjockt så blir det så här. Under uppbyggnadsträningen inför detta evenemang har jag aldrig mått så bra, sovit så lite och tyckt att ingenting var omöjligt. Endorfinerna som jag fick pga mitt idoga tränande sprutade ur öronen och i detta endorfinrus som jag levde i under ett antal månader kanske man fattade ett antal ogenomtänkta beslut. I mitt fall ganska många, men som sagt, inget var ju omöjligt! Så kort och gott! Det är min systers fel alltihopa! Vems annars??

Pga av allt ovan så blev det lite si och så det här med träning av hundar under sommaren och resultatet lät ju inte vänta på sig under premiärveckan med en hund som jagade för sig själv och inte med mig. Det vi hade lagt energi på, lugn i fågel, fungerade, resten lämnar mkt i övrigt att önska. Jakten under denna höst har varit konstig på många sätt, lägga energi på att träna hund under brinnande jakt, tidig och ganska mkt snö i oktober. När det väl gick att jaga igen så kom det ett löp emellan, när löpet var över blev det kallt som skam. Ja, så där har det hållit på hela tiden. Alltid något som kommit i vägen. Hade tänkt gå ngt skogsprov, men la ner det efter premiärveckan. Bara att ta nya tag!

Zindra bringades sedermera tillbaka till ordningen med några smärre återfall. Blaise utvecklas enligt planerna, har en bra motor och är hyfsat lydig, åtminstone tillsammans med mig. I hennes fall är det dags att snäppa upp kravnivån lite ytterligare ffa på stoppet. Ligg skall också tränas in så att det sitter. Räknar också med att hinna förbereda för apportträningen under våren. I Zindras fall blir det fortsatt träning i linförighet, samt att vi skall fräscha upp apporten.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgett mer än att lägga energi på det jag inte lade ngn energi på i år. Tro mig, den listan är lång!

Det nya året har börjat mkt bra, bl a har jag fått mig ett riktigt gott skratt. Återkommer inom en snar framtid varför jag just nu ser ljust på framtiden. Bilden högst upp är tagen den 2:a januari på Storsjöns is, när jag kom till bilen var -23 grader.

//Per