Disträ ännu en gång!

Emellanåt läser man i tidningarna om folk som bundit fast sina hundar i dragkroken, glömt bort det och åkt iväg med det stackars djuret släpandes efter bilen. Utgången i dessa fall brukar vara mindre lycklig och personligen tycker jag det är tragiskt varje gång det händer. Jag förstår emellertid att det kan hända, även om det inte får hända. Själv är jag lyckligt lottad då jag saknar dragkrok på bilen. Det kan i och för sig ta sig andra uttryck att man glömmer bort en hund fick jag erfara härom morgonen. Efter sedvanlig morgontoalett så var det rastning av hundarna  på schemat.

Blaise kommer när man ropar, Zindra brukar ligga och dra sig lagomt till att jag rasslar med kopplet och komma släntrandes i sakta gemak. Det brukar aldrig slå fel, men just denna morgon kommer inte Zindra. Ropar på henne och förväntar mig höra tassarna mot golvet när hon hoppar ner ur soffan på övervåningen. Ingen reaktion! Ropar lite argare att nu får du ta och masa dig hit, vilket brukar funka. Händer fortfarande ingenting! Börjar gå runt i huset och leta efter henne på ställen som hon vet att hon inte får ligga på, fullt och fast övertygad om att hon tjurligger någonstans. Ingen hund någonstans!! Nu börjar paniken smyga sig så smått på mig och jag börjar fundera på vad som hänt. Kan hon ha smitit ut när frun var ut och hämtade tidningen? Knappast troligt eftersom det spöregnade ute, vilket inte är hennes favoritväder direkt. Om hon nu gjort det ändå, var är hon då?? Finner inte på någon annan råd än att ta visselpipan och gå ut och blåsa inkallningssignal runt hörnet på huset. Kort efter att jag blåst ser jag något fladdra till i vänster övonvrå, vänder på huvudet och ser en jättelycklig hund som står och viftar på svansen inne i uterummet, men som inte kan komma på inkallningssignal pga att en stor glasdörr är i vägen. Nåväl tänker jag i mitt stilla sinne att det var ju för väl att hon kom tillrätta.

På kvällen så undrar jag om frun varit i uterummet innan hon gick till jobbet, efter att jag dragit hela historien. Hon nekar till det och jag undrar om hon har öppnat balkongdörren. Fortfarande ett nekande svar. Då börjar det gå upp för mig att kvällen innan jag gick och la mig så stängde jag dörren utan att titta om det fanns en hund där ute. Blaise brukar ligga där på kvällarna, men aldrig Zindra, och när Blaise inte var där så stängde jag dörren. Zindra hade nog trots allt sovit ganska gott där ute för hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Till saken hör att det inte är jättekallt där ute så risken för att hon skulle frysa var ganska liten, men jag kände mig ganska dum och tyckte lite synd om henne som fått tillbringa natten där. Ska man lära sig något av den här historien så ska jag aldrig skaffa dragkrok på bilen!!

//Per

En trivsam liten varelse!

Liten och liten vore väl att ta i alltför mycket, men hon kommer alltid att vara "den lille" ända tills det kommer in något nytt i huset. 

Ända sedan det gick upp för min bättre hälft när valparna var 4 veckor att Blaise skulle bli kvar så har hon haft en ständig försvarsadvokat i sin husse som med en dåres envishet tillbakavisat allt elaksinnat prat om henne. Visst har det brunnit en och annan säkring även hos mig de gånger hon gladeligen glufsat i sig min matdosa som stått längst upp på bänken, men på det hela taget är hon en mycket trevlig bekantskap. Visst har man ibland kunnat ana att folk tänkt: "Att den där hunden kommer det inte bli någon ordning på!" Förvisso har hon ett något yvigt kroppsspråk och en ständigt viftande svans, men man skall ju som bekant inte döma hunden efter håren. Under det gångna året och lydnadsträningen så har det aldrig varit några större problem med att lära henne nya saker och få henne att utföra dem med ganska stora provokationer. Har aldrig behövt bråka speciellt mycket med henne för att få saker och ting att fungera som det är tänkt, undantaget mina matdosor. Hon har dessutom visat sig vara spontanapportör, men där får vi nu ta fram lydnaden.

Det var med spänd förväntning att efter all träning som lagts ned att få bege sig ut med bössa i skog och fjäll. Hennes stora passion här i livet är att springa, och springa har hon också gjort under de 7 dagars jakt vi skrapat ihop hittills. Söket var från början ganska ostrukturerat och präglades starkt av ungdomlighet. Det har sedermera gått upp sig och blivit mera jaktlikt. Observera att jag skriver "jaktlikt" då jag tycker det är för tidigt att kalla det ett jaktsök. 

Vad jag har observerat har hon nyttjat vinden på ett klokt sätt och lagt upp söket efter den. På fjället har hon tagit ut svängarna ordentligt, medan hon i skog har dragit ihop det och hållt bra kontakt med mig. Hon har aldrig, än så länge skall tilläggas, gått ur hand. Vi har haft en del fågelkontakter de gånger vi varit ute och från början så var det hejdlösa eftergångar, men vid sista fjälljakten och de 3 kontakter vi hade så var hennes eftergång 5 m, 0 m samt vid tredje tillfället så sätter hon sig spontant. Gissa om lyckan var fullständig!?

Om hennes mammas uppförande efter flog lämnar en del i övrigt att önska just nu, så är det precis tvärtom här. Det som är på tapeten just nu är att få henne att anpassa farten efter näsan, eller tvärtom. Har utarbetat en plan för hur detta skall gå till, samt även en plan B om plan A misslyckas.

Om jag refererar till min egen hund så har parningen medfört sig en högre dresserbarhet, hade innan inget att jämföra med. En jaktlust som inte går av för hackor och utförs i samma fart som en kompressormatad turbo med lustaggregat åstadkommer hos en bil. Det finns ju även en del oönskade beteenden, men dessa är mer föraravhängiga än att de skulle komma från föräldradjuren. 

Kort sagt så är Blaise som det står i rubriken: "En trivsam liten varelse!", som dessutom charmar de flesta. Även frun!

Ytterligare rapporter kommer!

//Per

Senaste jakterna

Hade två inplanerade semesterdagar för deltagande i Fjällpokalen, men som omeriterad hund så hamnar man i den lägsta prio-gruppen. Jag var ganska säker på att inte komma med, men blev erbjuden en plats i sista stund. Avböjde deltagandet då träning av Blaise inte var möjligt pga en hälta som gjorde att hon fick vila i 2 dagar. Hade i slutändan kanske inte spelat någon roll, men jag tycker att om man skall åka iväg så ska man inte komma dragandes med en hund som inte fungerar riktigt. De två semesterdagarna ägnades istället åt ensamjakt i skog och på fjäll. Första dagen tillbringade vi i skogen och det var förvånansvärt fågelfattigt, men till slut så hittade Zindra en tjäderhöna som inte tog samma väg som jag hade tänkt och skottillfället uteblev. Blaise jobbade på riktigt bra, men någon fågel hittade hon inte.

Följande dag drog vi till fjälls i tidig gryning. En anmarsch på en och en halv timme innan vi kunde börja jaga gjorde att man blev lite småsvettig. Den här dagen såg också ut att bli fågelfattig och jag hade så smått börjat ge upp planerna på att hitta fågel, efter att ha letat högt och lågt, och åka hem då jag ser Zindra i stånd 400 meter ut och långt ner. Väl framkommen så är hon inte där och efter gediget letande utan att hitta henne så visslar jag i pipan, givetvis så hade hon stått 75 meter längre bort än där jag hade letat och spikat en ripkull. Klantigt av mig och jag tycker ännu mer synd om henne och att hon ska behöva släpa runt på mig på fjället. Vi hittar sedan en par ripkullar till i samma område, som jag hade dömt ut på morgonen när jag gick upp, utan att det blir något utav det hela. Jag får i alla fall glädja mig åt att Zindra är en så pass bra sökare och hittar sina fåglar, hur man skall bete sig när fåglarna är i luften har vi för tillfället vitt skilda åsikter om.

Söndagen blev bara en kort tur i skogen, slitna som vi var efter en hel dag på fjället. Enligt GPS:n så gick vi 18 km och då har nog hundarna sprungit ännu längre. Vi fick i varje fall 3 härliga jaktdagar och trevlig samvaro vi 2- och 4-benta. Tyvärr så är det just nu uppehåll i jakten pga älgjägare i skogen och det respekterar jag helt, tur att det inte är så långt till Västerbotten där de har helt andra regler. Få se om det blir en tur dit!

//Per

Surt och blött!

Zindra i stånd för ripor, Zico sekunderar

Har av naturliga skäl inte hunnit med att uppdatera på några veckor, då mkt skall klaras av på kort tid. Får därför dela upp inläggen i flera omgångar.

Premiären i år förlades till fjällen och området runt stora Stensjön. Regnet började falla på tisdag kväll och fortsatte även på premiärdagen. Det var två sura och blöta jägare som släpade runt på 4 glada hundar. Första dagen hittade vi en kull, om jag minns rätt, samt några singelripor. Tycker lite synd om hundarna som skall släpa på så dåliga skyttar, nåja så många skott avlossades inte så bom-procenten blev inte alltför hög. Glädjande nog så jobbade hundarna bra alla fyra så det mesta av terrängen vi gick i blev avsökt. Zindra höll sig inom kontaktbart avstånd så det får man vara glad åt, tyvärr så går hon några metrar för långt efter när fåglarna lättar. Viltfinnarförmågan är det i varje fall inget fel på.

Vi gav upp planerna på att tillbringa en natt i tält sura och blöta både på kläder och i humör så natten tillbringades hemma i en skön säng. Upp i svinottan nästa dag för att vara på plats före norrmännen, vilket vi också var. Ngt bättre väder och bättre fågeltillgång nästa dag. Hundarna jobbade oförtrutet vidare och fick den dagen göra skäl för mat, husrum och god omvårdnad som de får under resten av året. Kamraten Kari lyckades den dagen fälla en ripa för sin Zimon som skötte sig bra hela vägen fram till skott. Det blev en lång dag och fredagen fick bli en vilodag för min del.

Något bättre till sinnes så jagade vi skog lördag och söndag, med två personer över en hund. Zindra skapade en par skottillfällen på orre, men det berömda skyttet slog till igen. Självklart har jag tränat, men ibland vill det sig inte. Tyvärr så rök en par säkringar för Zindra den här dagen, tack och lov inte ett helt proppskåp, och hennes sök blev lite väl stort och yvigt. Liten kortslutning blev det också när hon kom in i en orrkull i fel vind och det sprutade fåglar både här och där. Kamraten Karis hundar sköter sig alldeles utmärkt och lämnar inte många delar av skogen ogenomsökt, i bra kontakt med sin förare dessutom. Nåväl, vi får en vecka på oss träna lite mer lydnad under uppehållet för den stora militärmanövern som inleds i morgon. För de ej invigda i jakten så är det älgjakten jag pratar om.

Skall i de framtida inläggen sammanfatta senaste jakterna och "lill-valpens" framfart på fjäll och i skog.

//Per

En intensiv vecka till ända

En intensiv vecka börjar lida mot sitt slut. Förra helgen tillbringades utanför Trollhättan och träning på rapphöns. Lördagen erbjöd svåra förhållanden med värme och ingen vind. Endast ngn enstaka hund lyckades med konststycket att inte stöta fåglarna, Blaise hade en del minus på kontot efter den dagen. Söndagen var fortfarande varm, men en efterlängtad vind hade börjat blåsa och det hela förlöpte på ett mkt bättre sätt, inte för oss till att börja med... Det hela avslutades på ett mkt bra sätt med stånd, resning och lugn i flog. En mkt nöjd husse packade bilen och åkte de 75 milen hem. Det vi fick ut av det hela var att vi fick träna stoppet ett antal gånger som till slut gav resultat i en klockren situation.

Styrkt av framgångarna så skulle här hem och tränas i skog och på fjäll. Zindra hittade på måndagen sina fåglar i skogen, det är bara synd att hon är begåvad med en sån korkad ägare som inte förstår allting här i världen. Blaise hittade inte den dagen några fåglar.

På onsdagen bar det iväg till fjälls med gode vännen och hans två Gordon. Det sista som hände innan förmiddagsfikat var att Blaise lyckades med att peta upp en ripkull i, i mitt tycke, bra vind. Stoppet var för tillfället helt bortblåst!!! Efter fikat släpptes ny hund på och samma visa upprepade sig med en stöt i tillsynes bra vind, vid närmare eftertanke så tror jag att det inte blåste särskilt mkt där riporna låg lite grann i lä, eller att de inte gav ifrån sig speciellt mkt doft. Ngn annan förklaring har jag inte.

Nåväl, de erbjöd oss några träningstillfällen som vi tog tillvara på. På eftermiddagen blev det lite väl varmt och någon mer fågel hittade vi inte, tyvärr.

Torsdagens träning i skog var en veritabel katastrof och renderade i ett antal nya gråa hår. Den dagen har vi redan lagt till handlingarna och tänker inte skrivas om ngt mer här!

Helgen har gått i fotbollens tecken från fredag till lördag. Ligger pga det efter med packningen av grejor till fjälljakten, men det ska nog redas ut det oxå!! Har den här veckan lärt mig lite ödmjukhet och att inte vara så förbannat kaxig, men å andra sidan måste man ju tro på sina hundar!!

//Per

Vad kan gå fel?

Givetvis kan ju en massa saker gå fel, men...

Just nu så är toppkonditionen hos hundarna på väg att infinna sig, lydnaden är så god som den någonsin kan bli, jag sätter personligt rekord på trap-banan samt att min kondition är så nära på topp som den aldrig varit! Ja det sista åkte väl bara med i farten och är ej riktigt med sanningen överensstämmande, men så usel är den i varje fall inte.

Jämfört med förra året så känns årets upplägg på sommarträning helt rätt, problemet då var att det saknades ett upplägg överhuvudtaget. Hoppas slippa samma elände som förra höstens jakt med en hund som jagade för sig själv. Ser fram emot en helgs träning på rapphöns med Blaise samt efterföljande träningsvecka till skogs och förhoppningsvis någon dag till fjälls med bägge hundarna. Det gäller att påverka det man kan påverka och det man inte kan påverka får man lämna där hän. Återkommer med en rapport från nästa helg om inget man inte kan påverka händer=)

//Per

Fantastiska 2 veckor

Trots 31 dagars semester så verkar dagarna ändå inte räcka till för det man vill göra. Påsklov, utlandsvecka, sommarsemester, hundträningsdagar, jakt och jaktprov. När man summerar allt man vill göra så skulle den totala arbetstiden bli ca 20 v mot stipulerade 40, som är normalt för en heltidsarbetare. Nåväl, jag vet att det finns de som har mycket mindre semester än mig på ett år, all respekt för dessa, men ändå.... Årets sommarsemester bestod av 2 v, varav den ena skulle fyllas med Gothia cup. Den andra tillbringades på familjens "smultronställe" Almö Lindö.

Trots att alla odds verkade vara emot mig och jag såg framför mig att komma tillbaka till jobbet ej utvilad så blev detta den bästa semestern på många år. Första veckan på Almö Lindö bjöd på ett fantastiskt sommarväder med sol varje dag och 24 grader i Mälarens vatten. Hundarna simtränade varje dag och vi njöt i fulla drag av det underbara vädret. Hade gärna varit några dagar till där, men en mellanlandning hos svärfar och klädtvätt väntade obarmhärtigt. Söndagen styrde vi kosan vidare mot Göteborg, hundarna lämnades in på vila och sommarkollo hos gamla mamma som klarade det galant med mycket god hjälp av systerdottern.

När vi åkte till Göteborg kände jag att detta hade jag klarat mig utan, bo i ett klassrum med 16 fotbollstjejer i åldrarna 15-18 år. Så här i efterhand ångrar jag mig inte en minut, som bilden ovan förtäljer så gick veckan helt i Frösö IF:s tecken. Fotbollen de presterade under veckan var helt makalös, inte en gång var vi orolig för att förlora 7 av de 8 matcherna vi spelade. Med sin starka fysik och fina passningsspel så bar det hela vägen till semifinal där vi ställdes mot AIK FF:s duktiga spelare. Med 4-5 landslagstjejer i 93 och 94-landslaget samt 3 startspelare ur deras allsvenska trupp så tog resan slut där med en hedersam förlust med 3-0. Det hela blev lite väl övermäktigt när vi knappt fick låna bollen. AIK vann sedan finalen mot ett kinesiskt lag på straffar. Att sedan få gå in på Gamla Ullevi och ta emot tredjepriset var en häftig upplevelse och det fälldes nog en del tårar bland medföljande föräldrar på läktaren. Tyvärr är nog detta något man bara får uppleva en gång under sin livstid, men minnet är bevarat!!

Tilläggas ska att jag aldrig har sett så målinriktade och fokuserade tjejer i fotbollsammanhang som under den här veckan. De skötte mat, vila, vätska och sömn på ett alldeles förträffligt sätt. Det största bekymret vi hade var att få tyst på islänningarna som bodde i samma korridor som oss, när våra tjejer låg och sov 22.40 på kvällarna=)

Summa summarum så är jag nu inne på min andra arbetsvecka och arbetet går alldeles utmärkt efter en sådan här semester. Ser nu fram emot hösten och jakten. Återkommer snart med mer info.

//Per