Det gamla och det nya!

Mor och dotter

Så här i början på det nya året så är det dags att göra bokslut på det gamla. Man kan ju fundera över var man skall börja någonstans! Det är lätt att glömma vad som varit och att den sista månaden får sätta prägel på hela året. Hade det varit så vore det ju lätt att sammanfatta då det hade räckt med ett ord:
SK-T!
Trött och hängig, för mkt jobb, parasiter i vattnet, förkyld över jul, inte svarat på mejl... Listan kan göras lång över eländet, men nu går det mot ljusare tider.

Allt går ju som sagt inte som planerat här i livet, och det gör det inte för mig heller. Hade en klar plan för hur hösten skulle bli, men den fick revideras pga en hälta hos Blaise, numer återhämtad sedan lång tid tillbaka. Jakten kom ändå i kläm då man också måste vårda nära och kära och givetvis så måste man ju hänga med på döttrarnas idrottande. Det jag ändå hann se av hennes framfart i skogen ffa så kan jag inte annat än känna mig nöjd med henne. Bra reviering och kontakt, näsan har börjat komma ikapp farten osv. Sen att det inte blev startat på några jaktprov eller blev jagat så mkt som jag hade tänkt får man ta med ro. Zindra har fått tagit ett större ansvar då jag bara haft en jaktbar hund och hon har skött sig bra tycker jag, för det mesta... Hon har en bra viltfinnarförmåga och hittar för det mesta fågel när vi är ute, sen att skyttet kunde vara bättre är ju en annan femma! Kort sagt så ser jag fram emot nya turer det nya året och förhoppningsvis så blir de flera än det gångna året!

En annan sak som jag har att se fram emot nu under våren är att mina planer på självförverkligande verkar gå i lås, men det såg lite mörkt ut ett tag. Skall vid mogen ålder sätta mig på skolbänken igen! Hmm... Tre veckor under våren kommer jag att åka iväg till Luleå och utbilda mig i Ortopedisk manuell terapi för hund. Luleå tekniska universitet är kursanordnare och just nu den enda utbildningen i sitt slag i Sverige där man får högskolepoäng för dessa studier. Sen om det finns kundunderlag för detta är ju en annan sak, det kommer säkert att visa sig vad det lider. Anledningen till dessa studier är flera, men ffa så kände jag mig frustrerad i höstas, sjukgymnast som man är och kan inte ens rehabilitera sin egen hund då den är halt. Tyckte att medicin och koppelvila lät som ett alltför enkelt omhändertagande, men till nästa gång finns det en plan för detta också! Hur som haver så ska det bli spännande och det är precis vad jag väntat på! Rapport kommer under våren!!

Kommer även detta år att fortsätta som sjukgymnast i Frösö damer, efter det fantastiska året som var så är det svårt att låta bli ett år till! Ett annorlunda och roligt sätt att umgås med sina döttrar=)

Får på detta sätt önska alla En god fortsättning på det nya året!!

//Per

Bra jakthund?

Zindra 1 år och ännu oprövad i jaktliga sammanhang

Säg den lycka som varar för evigt! Hade illusionen om att det skulle bli lite ordning på bloggandet, men se det blev det inte. Har nu äntligen tagit mig tid till att sitta ner ett tag vid tangentbordet.

Min syster som är fullständigt novis på det här med jakt, förutom det hon får sig till livs när hon frågar mig hur det går med hundarna. Kan tänka mig att hon ångrar sig bittert och tänker: "Jaha, nu går det en halvtimme igen!" I varje fall så levererade hon en fråga som sysselsatt mitt huvud av och till under 1½ år: "Är Zindra en bra jakthund?" Klart som f-n att hon är torde ju det givna svaret vara! Kommer inte ihåg exakt vad jag svarade, och det är väl i sammanhanget oviktigt.

Började däremot på att fundera hur man definierar en bra jakthund. Har för mig att jag hört/läst någon gång om att det är den hund som bringar mest vilt framför bössan åt jägaren. Sanningen att säga så är det väl så det ska vara vid jakt med hundar, annars vore det ju ganska meningslöst att hålla sig med hund. Eller hur? Sett ur det perspektivet så är hon faktiskt en bra jakthund, tror inte det är många gånger som vi åkt ifrån skogen utan att hon har hittat fågel. Ibland så har det varit lång väg att komma till med bössan och kunna skjuta, men inte alls i närheten av hur det har varit. Det man inte kan ta ifrån henne är att hon för det mesta hittar fågel och det är väl den viktigaste egenskapen. Nu är ju jakten med hund så mkt mer än att hitta och skjuta fågel, åtminstone för mig. Glädjen över en jaktdag där hundarna skött sig, glada miner från jägarna, samspelet hund och jägare och ibland några nya gråa hår på huvudet efter avslutad jaktdag. Listan kan göras lång på glädjeämnen som jakten med hund ger och ser man ur det perspektivet så är Zindra en alldeles fantastisk jakthund.

Hur andra definierar en bra jakthund vet jag inte! En del värderar jaktprovspremier väldigt högt, det gör jag också men det är inte allt. Jaktprov är som det är i nuvarande form, åtminstone på fjäll och fält, men det är det enda utvärderingsinstrumentet vi just nu har på aveln. Zindra är först och främst en jakthund, vilket kan vara ett annat sätt att säga: "Jag är för kass på att dressera min hund så därför går jag inga prov!" Man kan ju fråga vad man mäter hos de mer vuxna hundarna, är det hundens jaktförmåga eller ägarens dressyrkunskaper? Sannolikt bägge, men man undrar vad som får mest utrymme i protokollet!
Som ivrig läsare av Avances årsbok, där jag plöjer jaktprovsberättelser från pärm till pärm, tycker jag mig finna att det som bedöms är i huvudsak stil, fart och reviering. I ytterst få fall hittar jag domare som poängterar viltfinnarförmågan, men de finns. Hittar en hund med klockren reviering mer fågel än den som söker i biotopen? Jag vet inte, men skulle vara intressant att veta!!
Brukar roa mig mellan varven att läsa på olika hemsidor runt om i fågelhundssverige och har då lagt märke till en rätt rolig sak, nämligen att när sista jaktprovet på hösten är gjort så avtar uppdateringarna dramatiskt. Ibland har det faktiskt dröjt ända till att provsäsongen för vårproven inletts! Nåja, vi värdesätter ju saker och ting olika här i världen och tur är väl det!!

Summa summarum får väl bli att jaga och ha kul med din hund! Gå prov om du tycker att den är tillräckligt bra, men låt inte proven bli ett självändamål!
Kort sagt så är jag väldigt nöjd med min hund, trots att hon inte är perfekt, och väldigt glad över att jag fick köpa henne från Gråsjövalens kennel. Hon är och förblir familjens lilla Prinsessa, även om viss konkurrens har dykt upp på slutet.

//Per

Äntligen tillbaka!

Det hinner flyta mycket vatten under broarna mellan inläggen här på bloggen. Inte direkt så man kvalar in på Sveriges 10 populäraste bloggar. Man är nog alltför tråkig för att kvala in på den listan och skriver alldeles för lite skit om andra. Nåja, bara för att det inte händer någonting här så betyder det ju inte att livet går alldeles obemärkt förbi. Snarare så har det hänt massor!

Äldsta dottern har blivit myndig så där har ju föräldrakontrollen rykt all världens väg, hon fixade körkortet på första försöket en vecka efter. Vi har även hunnit med att fira henne genom att gå på den engelska versionen av Mamma Mia i Stockholm, även om jag aldrig var ngn stor fan av Abba så var det en fantastisk upplevelse att gå på den. Har även hunnit med en tur till Gävle och SM-slutspel i fotboll för F16 med mellersta dottern och Frösö IF, som renderade i en hedrande 3:e plats. Passade även att gå på hockey med syster, och tänk, just precis som vi var där så passade vårt kära Brynäs på att spela ut Luleå. Dom fick en lång väg hem. Det verkar som BIF saknar vår support för sen har de bara förlorat=(

Vän av ordning förstår ju att det inte har blivit mycket jakt här inte, men igår fick vi oss en liten eftermiddagstur tillsammans med gode vännen Kari och hans två juveler. Fåglarna lyste med sin frånvaro, eller lättade säkert på flera hundra meters håll då det frasade rätt ordentligt i snön när man gick. Tar med det positiva att B:s hälta verkar vara helt utläkt. Bägge sprang i rena glädjeyran efter att ha varit inaktiva med jakt ett längre tag, lite mer jakt på bägge så att vi kommer i fas igen så ska det nog gå till sig med både sök och kontakt=)

Lärde mig för övrigt ett nytt uttryck idag på den interna bloggen på landstingets hemsida, "Cliff-hanger". Märkligt förresten att folk har tid att sitta och blogga på arbetstid, men å andra sidan när man tittar vilka det är som gör det så är det inte direkt vårdpersonalen. Bland titlarna så märks personalchef, jämställdhetsstrateg, mångfaldsstrateg, processägare för ditten och datten etc etc Eller det kanske bara är jag som tycker det är konstigt?! "Cliff-hanger" ja, här kommer den. Det sägs att när barnen blir stora så ska man förverkliga sig själv. Om allt går i lås så tänker jag göra det under våren, får återkomma om det senare. Det var en sk "Cliff-hanger", konstigare än så var det inte än att locka läsare/tittare att fortsätta följa en serie/blogg etc. Återkommer förhoppningsvis inom en snar framtid!

//Per

Det blir inte alltid som man tänkt sig!!

Ibland så träder lagen om alltings jävlighet in och raserar planeringen som man med stor möda och noggrannhet gjort. Hade tänkt att starta i fjällpokalen, men kom inte till start. Dels pga att fåglarna var inte riktigt där Blaise var och vi fick inte till några bra situationer, men ffa så satte en hälta i höger handled(om hon varit människa) stopp. Uppträdde då vi varit ute och jagat ibland och ibland inte. Beslutade mig till sist för att uppsöka veterinär, samma dag som föregående inlägg, och det gick ungefär som förväntat. Antiinflammatorisk medicin och 2 veckors koppelvila. Därefter aktivitet i successiv upptrappning. Där rök nästa jaktprov!! 

Vilan är över och hältan verkar vara borta. Vi har provat några korta släpp i skogen och det har än så länge gått bra. Tänker inte skynda fram då hon ska jaga med mig många år till framöver, det finns ju trots allt en anledning till att man har 2 hundar.

Det finns ju trots allt några glädjeämnen att glädja sig åt. Zindra har tackat för förtroendet och på slutet jagat  riktigt bra och hittat fågel varje gång vi varit ute. Efter att ha haft turen att skjuta en orrhöna, eller hönan hade oturen att flyga in i hagelsvärmen, så har hon hållit ihop söket jättebra och det känns som om vi jagat tillsammans. Vi har gjort det förut också, men nu blev det ännu bättre. Sanningen att säga så har vi nog varit i skogen tillsammans, men jagat på skilda håll ibland.

Tyvärr så sätter en del omständigheter i livet stopp för jakt några helger framöver, men säsongen är trots allt ändå lång!!

//Per

Disträ ännu en gång!

Emellanåt läser man i tidningarna om folk som bundit fast sina hundar i dragkroken, glömt bort det och åkt iväg med det stackars djuret släpandes efter bilen. Utgången i dessa fall brukar vara mindre lycklig och personligen tycker jag det är tragiskt varje gång det händer. Jag förstår emellertid att det kan hända, även om det inte får hända. Själv är jag lyckligt lottad då jag saknar dragkrok på bilen. Det kan i och för sig ta sig andra uttryck att man glömmer bort en hund fick jag erfara härom morgonen. Efter sedvanlig morgontoalett så var det rastning av hundarna  på schemat.

Blaise kommer när man ropar, Zindra brukar ligga och dra sig lagomt till att jag rasslar med kopplet och komma släntrandes i sakta gemak. Det brukar aldrig slå fel, men just denna morgon kommer inte Zindra. Ropar på henne och förväntar mig höra tassarna mot golvet när hon hoppar ner ur soffan på övervåningen. Ingen reaktion! Ropar lite argare att nu får du ta och masa dig hit, vilket brukar funka. Händer fortfarande ingenting! Börjar gå runt i huset och leta efter henne på ställen som hon vet att hon inte får ligga på, fullt och fast övertygad om att hon tjurligger någonstans. Ingen hund någonstans!! Nu börjar paniken smyga sig så smått på mig och jag börjar fundera på vad som hänt. Kan hon ha smitit ut när frun var ut och hämtade tidningen? Knappast troligt eftersom det spöregnade ute, vilket inte är hennes favoritväder direkt. Om hon nu gjort det ändå, var är hon då?? Finner inte på någon annan råd än att ta visselpipan och gå ut och blåsa inkallningssignal runt hörnet på huset. Kort efter att jag blåst ser jag något fladdra till i vänster övonvrå, vänder på huvudet och ser en jättelycklig hund som står och viftar på svansen inne i uterummet, men som inte kan komma på inkallningssignal pga att en stor glasdörr är i vägen. Nåväl tänker jag i mitt stilla sinne att det var ju för väl att hon kom tillrätta.

På kvällen så undrar jag om frun varit i uterummet innan hon gick till jobbet, efter att jag dragit hela historien. Hon nekar till det och jag undrar om hon har öppnat balkongdörren. Fortfarande ett nekande svar. Då börjar det gå upp för mig att kvällen innan jag gick och la mig så stängde jag dörren utan att titta om det fanns en hund där ute. Blaise brukar ligga där på kvällarna, men aldrig Zindra, och när Blaise inte var där så stängde jag dörren. Zindra hade nog trots allt sovit ganska gott där ute för hon hade inte gett ett ljud ifrån sig. Till saken hör att det inte är jättekallt där ute så risken för att hon skulle frysa var ganska liten, men jag kände mig ganska dum och tyckte lite synd om henne som fått tillbringa natten där. Ska man lära sig något av den här historien så ska jag aldrig skaffa dragkrok på bilen!!

//Per

En trivsam liten varelse!

Liten och liten vore väl att ta i alltför mycket, men hon kommer alltid att vara "den lille" ända tills det kommer in något nytt i huset. 

Ända sedan det gick upp för min bättre hälft när valparna var 4 veckor att Blaise skulle bli kvar så har hon haft en ständig försvarsadvokat i sin husse som med en dåres envishet tillbakavisat allt elaksinnat prat om henne. Visst har det brunnit en och annan säkring även hos mig de gånger hon gladeligen glufsat i sig min matdosa som stått längst upp på bänken, men på det hela taget är hon en mycket trevlig bekantskap. Visst har man ibland kunnat ana att folk tänkt: "Att den där hunden kommer det inte bli någon ordning på!" Förvisso har hon ett något yvigt kroppsspråk och en ständigt viftande svans, men man skall ju som bekant inte döma hunden efter håren. Under det gångna året och lydnadsträningen så har det aldrig varit några större problem med att lära henne nya saker och få henne att utföra dem med ganska stora provokationer. Har aldrig behövt bråka speciellt mycket med henne för att få saker och ting att fungera som det är tänkt, undantaget mina matdosor. Hon har dessutom visat sig vara spontanapportör, men där får vi nu ta fram lydnaden.

Det var med spänd förväntning att efter all träning som lagts ned att få bege sig ut med bössa i skog och fjäll. Hennes stora passion här i livet är att springa, och springa har hon också gjort under de 7 dagars jakt vi skrapat ihop hittills. Söket var från början ganska ostrukturerat och präglades starkt av ungdomlighet. Det har sedermera gått upp sig och blivit mera jaktlikt. Observera att jag skriver "jaktlikt" då jag tycker det är för tidigt att kalla det ett jaktsök. 

Vad jag har observerat har hon nyttjat vinden på ett klokt sätt och lagt upp söket efter den. På fjället har hon tagit ut svängarna ordentligt, medan hon i skog har dragit ihop det och hållt bra kontakt med mig. Hon har aldrig, än så länge skall tilläggas, gått ur hand. Vi har haft en del fågelkontakter de gånger vi varit ute och från början så var det hejdlösa eftergångar, men vid sista fjälljakten och de 3 kontakter vi hade så var hennes eftergång 5 m, 0 m samt vid tredje tillfället så sätter hon sig spontant. Gissa om lyckan var fullständig!?

Om hennes mammas uppförande efter flog lämnar en del i övrigt att önska just nu, så är det precis tvärtom här. Det som är på tapeten just nu är att få henne att anpassa farten efter näsan, eller tvärtom. Har utarbetat en plan för hur detta skall gå till, samt även en plan B om plan A misslyckas.

Om jag refererar till min egen hund så har parningen medfört sig en högre dresserbarhet, hade innan inget att jämföra med. En jaktlust som inte går av för hackor och utförs i samma fart som en kompressormatad turbo med lustaggregat åstadkommer hos en bil. Det finns ju även en del oönskade beteenden, men dessa är mer föraravhängiga än att de skulle komma från föräldradjuren. 

Kort sagt så är Blaise som det står i rubriken: "En trivsam liten varelse!", som dessutom charmar de flesta. Även frun!

Ytterligare rapporter kommer!

//Per

Senaste jakterna

Hade två inplanerade semesterdagar för deltagande i Fjällpokalen, men som omeriterad hund så hamnar man i den lägsta prio-gruppen. Jag var ganska säker på att inte komma med, men blev erbjuden en plats i sista stund. Avböjde deltagandet då träning av Blaise inte var möjligt pga en hälta som gjorde att hon fick vila i 2 dagar. Hade i slutändan kanske inte spelat någon roll, men jag tycker att om man skall åka iväg så ska man inte komma dragandes med en hund som inte fungerar riktigt. De två semesterdagarna ägnades istället åt ensamjakt i skog och på fjäll. Första dagen tillbringade vi i skogen och det var förvånansvärt fågelfattigt, men till slut så hittade Zindra en tjäderhöna som inte tog samma väg som jag hade tänkt och skottillfället uteblev. Blaise jobbade på riktigt bra, men någon fågel hittade hon inte.

Följande dag drog vi till fjälls i tidig gryning. En anmarsch på en och en halv timme innan vi kunde börja jaga gjorde att man blev lite småsvettig. Den här dagen såg också ut att bli fågelfattig och jag hade så smått börjat ge upp planerna på att hitta fågel, efter att ha letat högt och lågt, och åka hem då jag ser Zindra i stånd 400 meter ut och långt ner. Väl framkommen så är hon inte där och efter gediget letande utan att hitta henne så visslar jag i pipan, givetvis så hade hon stått 75 meter längre bort än där jag hade letat och spikat en ripkull. Klantigt av mig och jag tycker ännu mer synd om henne och att hon ska behöva släpa runt på mig på fjället. Vi hittar sedan en par ripkullar till i samma område, som jag hade dömt ut på morgonen när jag gick upp, utan att det blir något utav det hela. Jag får i alla fall glädja mig åt att Zindra är en så pass bra sökare och hittar sina fåglar, hur man skall bete sig när fåglarna är i luften har vi för tillfället vitt skilda åsikter om.

Söndagen blev bara en kort tur i skogen, slitna som vi var efter en hel dag på fjället. Enligt GPS:n så gick vi 18 km och då har nog hundarna sprungit ännu längre. Vi fick i varje fall 3 härliga jaktdagar och trevlig samvaro vi 2- och 4-benta. Tyvärr så är det just nu uppehåll i jakten pga älgjägare i skogen och det respekterar jag helt, tur att det inte är så långt till Västerbotten där de har helt andra regler. Få se om det blir en tur dit!

//Per