Disträ! Vem? Jag???

Bovarna i ganska många sammanhang, men inte den här gången!

Ibland när mobilen ringer på arbetet och "Hem" lyser i displayen så har jag som regel fyra alternativ att välja på vad samtalet rör sig om. Är det äldsta dottern så handlar det som regel om jag kan skjutsa till fotbollsträningen på kvällen, mellersta dottern brukar fråga vilken hylla mjölkförpackningen står på eftersom hon inte ser den när hon öppnar dörren till kylskåpet. Yngsta dottern brukar ringa och fråga var mamma är någonstans. Ringer frun så handlar det i nio fall av tio om något som jag eller mina hundar gjort eller inte gjort, med andra ord pur och skär olydnad av folk och fä.

Sist den ringde så var de tre första alternativen uteslutna eftersom frun var ledig och fanns således till hands för att besvara diverse spörsmål, alltså var det det sistnämnda som gällde! Frun frågar med uppfordrande stämma varför det ligger en fågel tillsammans med salladshuvudet. Det uteblivna svaret från den andra änden av telefonledningen gör att frågan kommer i en ännu mer uppfordrande ton. Här är det bäst att svara tänker jag: "Vilken fågel"??svarar jag dröjande, febrilt letande i minnet efter vad hon kan tänkas mena för fågel.

Plötsligt dyker det upp från de bakre regionerna i min hjärna, sannolikt från hjärnans långtidsminne där kunskapen legat och samlat damm i nästan ett helt dygn.

- "F-n, min apportripa" utbrister jag.

I ett anfall av temporär sinnesförvirring kvällen innan har jag tagit fel på dörrarna till kylen och frysen då jag skulle stoppa tillbaka ripan i frysen efter avslutad apportträning, och stoppat tillbaka den i motsvarande låda i kylskåpet istället tillsammans med ovan nämnda salladshuvud. Frun tillhör nu det tåliga släktet, van som hon är med att jag är något disträ mellan varven, och stoppar snällt tillbaka den i frysen. Det här får jag inte göra om tänker jag.

Dagen efter då jag sitter på bussen hem kommer jag plötsligt att tänka på om jag stoppade tillbaka fågeln i frysen eller om den ligger kvar i ryggsäcken från föregående kvälls träning. Börjar genast på att tänka ut hur jag skall förklara den unkna doften i tvättstugan från en fågel som är på väg in i förruttnelseprocessen. Innanför dörren så kastar jag mig in i tvättstugan för att leta efter fågeln. Puuh, ingen fågel kvar i ryggsäcken!! In i frysen för att förvissa mig om att den ligger tryggt på sin plats där. Ingen fågel!!! Säg inte....

Öppnar lådan längst ner i kylskåpet försiktigt, och se där ligger den på samma plats som föregående dag. Tackar min lyckliga stjärna att ingen annan än jag har upptäckt fadäsen och smugglar den tillbaka till frysen och tryggt förvar på sin plats.

Kan skriva detta i full förvissning om att frun inte kommer att få reda på mitt andra misstag då hennes kunskaper om datorer är lika obefintliga som mitt minne;o)

Från en klar och redig

Per

Vad är det för mening??

Efter avslutad skidtur i söndags satte jag mig ner på liggunderlaget och ägnade mig åt lite klovård. Zindra sitter lös framför mig och Blaise ligger på rygg framför mig. Det hörs några röster från parkeringen, men jag ägnar dem ingen större uppmärksamhet fullt koncentrerad på kloklippningen som jag är. Plötsligt hör jag en röst höjas:

-"Molly! Gud vad stark hon är!", hör jag en kvinna ropa till en annan, bägge 65+.

Känner mig nödgad att titta upp och ser en kvinna med en lös labrador runt fötterna. Min blick söker sig åt vänster och där får jag syn på den andra kvinnan, hållandes en Pitbullterrier i vad som verkar vara ngn typ av presentsnöre. Genast blir jag lite mer alert och vaken på vad som händer runt omkring mig. De bägge kvinnorna står sedan och pratar med en tredje person, den ena håller Pitbullen lite nonchalant i snöret med ryggen emot oss. Hunden däremot står med spetsade öron och fullt fokus på Zindra som sitter framför mig. Genast är alla sinnen på helspänn, då jag vet att den här hunden redan har anfallit två hundar uppe på byn, och jag funderar på hur fort jag kan komma på fötter, få tag i mina hundar samt leverera en Crispi turkänga i den eventuellt anfallande hunden. Som tur är inträffar aldrig detta utan jag följer skådespelet med byte av hund, ett virrvarr av koppel och vad det verkar som ingen ordning alls på hundarna.

Ser dom senare gåendes ute på isen med labradoren lös och Pitbullen i koppel. Genast infinner sig min fundering över varför man skaffar en hund av den här typen? Hur kul kan det vara som hund att vara dömd till ett liv i koppel?? Varför har ingen gjort anmälan tidigare då den bevisligen redan har bitit två hundar?? Vad är det för husse och matte som har så dålig lydnad på sin lilla telning som gör att den kan springa från gården och bita andra hundar???
Jag har inte världens bästa lydnad på mina hundar, men de kommer på inkallning, de följer mig lösa då vi åker skidor samt respekterar både mitt Nej och Stanna. Egentligen behövs det ju inte mer än så!! Ngn funderar säkert om det lilla odjuret stannar när hon är på väg mot en annan hund, jodå vi har testat och det fungerar!!

Sensmoralen blir väl på ngt vis att skaffa hund efter person, träna dina hundar så att de kan få springa lösa och lyckliga utan att bita andra hundar! Ju mer lydnad, desto mer frihet!!!

I funderingstagen

Per

Helgens bravader

Lördagen bjöd på ett alldeles underbart väder. In med barn och hundar i bilen och iväg till fjälls. Väl framme uppdagas det att ett av liftkorten var kvarglömt hemma. Nåväl, det hela löstes med mkt servicevillig personal och vi fick ett dagkort utan x-tra kostnad. På med turskidorna och upp på fjället med fika och ryggsäck medan barnen lämnades åt sitt öde i backen. Vädret var underbart med klarblå himmel, -6 grader och tyvärr en snålblåst. Efter en lättare stigning så tyckte jag det var dags för en fika. Vad är det för mening att vara till fjälls om man inte ger sig tid att njuta av tillvaron?? Snön låg fortfarande djup i björkskogen, men uppe på platten var det "lite" lättare före, men bara lite. Zindra fick börja att springa och sin vana trogen i lite tyngre före så går hon i trav, kommer sig ut bra fast hon inte galopperar. Söker i varje fall målmedvetet av terrängen som hon har framför sig. Så där högt upp hade jag inga större förhoppningar att finna fågel och såg det som relativt riskfritt att släppa det svarta lilla odjuret. Inga större tveksamheter om vad som skulle göras där inte, full fart från första början. Söket i sig var inte mkt att skryta om, ungdomligt och lite planlöst, samt lite rotande i några enstaka löpor. Inga större problem med att dirigera henne via skidåkningen så att hon följde mig. Såg detta som ett litet test av vad som finns där bakom hennes ibland så oskyldiga uppsyn och gladde mig åt vad jag såg. Bra att veta vad som behöver tränas på inför framtiden. Mycket riktigt så fanns det inte mkt fågel där uppe.

Söndagen började med ett Vasalopp i TV-soffan, full koll på systersönerna via datorn hade jag också. Såg rätt härligt ut i skidspåret och nästa år blir det nog Öppet spår. Vädret var inte lika härligt den här dagen, men vi gav oss ut på sjön för att träna lite dirigering. Zindra förstår ju att där ute finns det banne mig ingen fågel, Blaise där emot har inte riktigt fattat det och kommer säkert aldrig att göra det heller. Tur det annars kan man ju inte träna dirigering;o) Gick riktigt bra, men det märks att tröttar ut en liten hund att hålla koll på vad husse tar sig för med och vart han åker någonstans. Zindra fick jobba lite med sin kondition och dra i selen, det mår hon riktigt bra av och tycker dessutom att det är kul.

Väl i land så avslutades dagen med en riktig pulshöjare och många funderingar som väcktes i min lilla hjärna om vad det innebär att ha hund och hundhållning i stort. Mer om det nästa gång!! Förutom detta så var helgen riktig lyckad, dvs vara till fjälls med sina hundar och barn och må gott i stort.

Får också passa på att gratulera systersönerna J och J till alldeles strålande tider på Vasaloppet där de förbättrade sina tider med en halvtimme jämfört med i fjol. Fatta varför jag väljer att åka Öppet spår!!!

//Per

Våren på väg och en tankeställare...

Ännu en helg har förflutit och äntligen lite mildare väder. Tyckte mig under lunchen kunna skönja lite takdropp och ett ev takras, men det var nog en synvilla. Att våren är på väg vittnar Frösö damlags första träningsmatch i lördags om, lite bakvänt känns det nog allt med fotboll i slutet av februari. Seger med 4-0 mot seriekollegan Remsle och Frösön såg mkt starka ut både i passningsspel och fysiskt sett. Kan bli en rolig säsong detta!! Hann med en tur i skidspåret med hundarna också under lördagen, Zindra i selen och Blaise lös bredvid.

Söndagen innebar en tur till fjälls. Barnen lämnas i backen och frun och jag går på tur, de har ännu inte kommit på tjusningen med att göra det. Eller inte blivit tillräckligt gamla, vad vet jag... Just nu är det alldeles för mkt snö i terrängen för att det ska vara kul för hundarna. Kommer de vid sidan av leden så är det 65 cm lössnö och man ska ha tur om man ser huvudet på dom när de sjunker ner i snön. Skall det bli träningsbart för hundarna så måste det nog till ett töväder snart. Kanske ser det annorlunda ut på andra ställen, men rapporterna vittnar om samma förhållanden överallt. Alltid lite stök med att hålla reda på två hundar när man är ute, vare sig det är på fjället eller promenader hemma på byn. Onekligen kan det ju komma en del kraftuttryck som inte lämpar sig i skrift. Drar mig till minnes sista träningsdagen för två år sedan då vännen Kari och jag var till fjälls, en alldeles underbar dag med massor med fågel. Det var fler ekipage ute, men det var ett det lät alldeles förfärligt mkt om, och jag vill minnas att vi tyckte det lät för illa ifrån dom.

Under söndagens tur så sa frun(vi är inte gifta, men det låter bättre i skrift):

-"Lyssna"!

Jag hörde som vanligt ingenting och undrade vad hon dillade om!

-"Hör du hur tyst det är?"

Hon hade alldeles rätt, när jag blev tyst så blev det alldeles tyst runt omkring oss. Fick mig en liten tankeställare där att inte låta så illa ibland. Vad har jag för rätt att störa andra som söker lite tystnad med mitt bråk på hundarna, även om det inte är alltför mkt. Kommande veckor blir det silver-tape över kakhålet när vi tränar förutom när jag måste öppna munnen. Bort med allt onödigt prat så kanske andra får det lite lugnare till fjälls i framtiden;o)

Bilden ovan är tagen vid ett annat tillfälle, med den skillnaden att det är mer snö nu!!

//Per