Fågelträning hos Anders Landin den 14-16/8

Med skräckblandad förtjusning tog jag mig 70 mil enkel väg till Hagen strax utanför Trollhättan och Anders Landins hem för en helg med fågelträning. Vissa närstående jaktkamrater mer eller mindre idiotförklarade mig och undrade surt vad det var för fel på jämtländska tjädertuppar. Ett sådant här beslut kanske tarvar en lite närmare förklaring än att det var en impulshandling. Som tämligen ny i fågelhundsbranschen, som jag fortfarande betraktar mig som, så söker man ju ständigt efter ny information och nya impulser till att kunna träna sin hund mer. Som av en händelse för några år sen så hamnade jag på hans hemsida och har därefter följt vad som skrivits där, samt sett hans träningstips på Dvd och läst boken han skrivit. Hans sätt att träna hund skiljer sig inte på ngt vis det jag upplevt och läst om tidigare, men ändå så tilltalar det en på ngt konstigt vis som är svårt att förklara. Kanske hans enkla sätt att förklara saker och ting på är det som tilltalar mig, som av naturen är lite trögfattad.

Efter att ha försökt kommit med tidigare och misslyckats så tänkte jag att nu ska jag vara ute i god tid. Sagt och gjort så anmälde jag mig på nyårsdagen till den här kursen, bra att få mkt fågelsituationer inför jakten. 2 dagar senare var alla kurser fulltecknade. Den tänkta träningen av Zindra under sommaren kom på skam, dock ej helt utebliven, så det var ju ett litet osäkert kort man åker iväg med. Fredagskvällen startade med en presentation av upplägget för helgen, samt en presentation av markerna och kaninhägnet. Kaninhägnet fick man prova för att se om Stannakommandot fungerade, behöver jag tillägga att vi avstod. Risken att få äta kaninragu hela helgen kändes alltför överhängande, Stannakommandot fungerade dock alldeles utmärkt under en apportövning. Efter det kändes det genast lite lugnare inför lördagens övningar.

Träningen på fåglar var inte speciellt komplicerad utan mer som att vara på vanlig jakt. Zindra var under hela lördagen misstänksam och ganska "smygig" av sig, det beteendet känner jag igen från träning på duvor. Fåglarna var ngt svårbemästrade och kutade utav bara den på backen, tilläggas kan göras att det var ganska varmt och ingen speciell vind att tala om. Det blev ganska många stötar, glädjande nog så stannade hon på kommando. Det var det många andra som inte gjorde! Till en början så stannade de flesta när fågel gick, men ju mer fågelkontakter det blev så brann säkringarna en efter en och eftergångarna kom. Nåväl, Z höll sig hyfsat kall under hela lördagen. Söndagen blev bättre, söket fungerade bra och hon lärde sig så småningom att behärska fåglarna någorlunda. Fick avsluta helgen med ett fint arbete på en fasan innan vi var tvungna att bryta för att starta hemfärden med förhoppningen att allt kommer att fungera under jakten.

Varför gjorde jag nu det här istället för att åka till fjälls eller skogen. Fjällen kändes inte som ngt bra alternativ med tanke på den skrala tillgången på ripa, det hade jag i och för sig ingen aning om på nyårsdagen. Snarare så var det nog så att jag ville prova ngt helt nytt jmf med tidigare år, och så här i efterhand så ångrar jag inte att jag åkte iväg. Även om bilresan med en åldrande rygg inte är ngn höjdare, många pauser blev det... Fick vi ut ngt av det? Ja, det tycker jag att vi fick. Vad som kanske är den största skillnaden jmf med fjäll och skog är mängden fågelsituationer man får, sedan så var det ju skönt att se att Z:s säkringar höll. Att hela proppskåpet brann under jaktveckan är en annan historia som det finns all anledning att återkomma till.

Sammanfattningsvis kan man säga att det var en trevlig helg med glada och positiva människor, mkt fåglar samt god mat, väl värt att prova faktiskt. Kan nämna att Anders var en trevlig person att möta och inte alls så farlig som jag hade föreställt mig, undrar hur det hade varit om Z inte skött sig...

Vi fångades även på bild jag och Z där vi visar upp vår mer fördelaktiga sida! Ni får leta efter oss på den här länken: http://landins-hund-katt.se/

Återkommer snart med första jaktveckan och dess fåglar, samt proppskåpet som brann!

Per

Första tiden med Blaise

Rast och vila på första fjällturen!

Efter att alla valpar lämnat huset så sänkte sig lugnet över hemmet, förutom att det bara var att påbörja sanering modell mindre efter valparna. Vissa har sagt att det är så mkt mer jobb med två hundar jmf med en, men om man går från sju till två så märks det ju knappt! Eller.... Den första tiden var det ju valpbestyr med att ut och kissa tidigt på morgonen, säga Nej etthundratusen gånger om dagen osv. De goda föresatser jag hade med att träna mkt kom ganska snart på skam, självklart har vi tränat en del, men inte lika mkt som önskvärt. Så är det ju iofs alltid med vad man än gör, skjutning, egenträning samt jakt etc. Det finns bara en sak man gör för mkt av! Jobbar!! Den träning som vi har bedrivit har tonvikten legat på Nej-kommandot, Hit och Stanna, samt gå Fot utan koppel. Några försök med spontanapportering har gjorts, men det är nog lite tidigt ännu. Skam den som ger sig!! Kommandona har fungerat med lagoma störningar och jag tycker att kravnivån har varit rimlig.

Blaise är en rolig valp att jobba med samt är otroligt lättlärd, i varje fall i mitt tycke, det finns ju en del som tycker annat. Lägg därtill att hon har bra kontakt när man jobbar med henne så blir det ännu bättre. Några allvarligare incidenter har det inte varit utan det har fungerat fram till häromkvällen då hon struntade fullständigt i vad jag sa. Ingen lydnad på vare sig Nej eller Hit. Det var så dags för att ha ett första utvecklingssamtal hon och jag och vad det verkar hittills så har hon förhoppningsvis lärt sig vem som bestämmer. Alternativet hade varit att hon lärt sig att den där Husse kan man ju strunta i när man vill, bara man är tillräckligt snabb och långt borta. Som parentes kan nämnas att här "bankar" vi inga hundar utan det går att lösa ändå.

Den sociala träningen har gått bra och hon finner sig till rätta i de flesta miljöer (läs fotbollsplaner och matcher). Koppelträningen har gått bra och hon går fint utan att dra i koppel. Hon skiljer sig i mångt och mkt från sin mamma i vissa saker, men otroligt lik i vissa. Matsituationen ska vi inte prata om, man funderar nästan på om man fått in en pointer eller labrador i huset. Ett ständigt sökande efter mat är det, finns det inget i sophinken så går det ju lika bra med pappersinsamlingen. Så var inte hennes mamma!!

Nåväl det hela fortskrider och en skön ledighet stundar till veckan med fågeljakt på schemat, lite hundträning hinns nog oxå med!

//Per

Resumé.....

Zindra och hennes valpar

…eller mitt liv som hunduppfödare. Synnerligen dags att uppdatera bloggen, mest sannolikt är det väl så att ev läsare flytt sin kos för länge sedan. Anledningen till dröjsmålet är väl som så att en ynka valpkull på 6 st valpar har sugit en hel del energi från alla inblandade i familjen. Spär man sedan på detta med 1½ fotbollslag så får man som resultat en urvriden disktrasa. Professorn i psykologi som jag hade när jag läste Beteendemedicin sa att det finns inget som heter ”positiv” stress, all stress är skadlig. Jag trodde honom inte då, men börjar nu överväga om det inte ligger ngt i vad han sa. Tanken var ju att detta skulle bli ngn form av samlade erfarenheter och reflektioner över hunduppfödning, men jag hamnade direkt på ett sidospår. Åter till ämnet!

Parningstankar

Då jaktprovspremien var bärgad för Zindra så dök ju detta med parning upp i huvudet. Tanken med parningen var att få till den där sista lilla ”knorren”, eller hur man nu ska säga, på valparna. Zindras jaktlust är det definitivt inget fel på, men lite extra skadar ju inte. Sagt och gjort efter en del detektivarbete så föll valet slutligen på Mortenfjellets Keano, numer SUCH och uppflyttad i segrarklass. Hög jaktlust, en liten turbomotor samt ej överanvänd i tidigare avel var några kriterier, förutom de som rekommenderas från SGSK. Således blev detta Keanos första kull.

Valptiden

Födseln gick utan större problem, som back-up har vi ju en barnmorska i huset. Förundras fortfarande hur vist naturen är ordnad. Tyvärr så var en valp dödfödd, trots upplivningsförsök så fick vi till slut dödförklara henne. 1 tik och 5 hanar blev födda. Kan fortfarande känna lite ångest över den tiken, men livet måste ju gå vidare. Problemet med denna könsfördelning var att de intresserade potentiella valpköparna ville ha tikar. Redan här börjar en olustig maggropskänsla infinna sig hos mig. Nåväl, bara att ta tjuren vid hornen och ringa runt. Nu visar det sig att några har ställt sig på kö hos flera uppfödare och redan köpt valp, förutom en som ändrar sig och tar en hanvalp istället. Då var det 4 otingade valpar kvar. Annonserar, pratar med mkt människor men valpförsäljningen går trögt. Vid 4 veckor så är det fortfarande 4 valpar kvar och nu börjar paniken så smått infinna sig hos mig, men som genom ett trollslag runt Kristi himmelfärdshelgen så lossnar det helt plötsligt. Plötsligt så är det bara 2 valpar kvar och 2 potentiella valpköpare finnes. För att göra en lång historia kort så har alla valparna tingats och det slutar med att vi står där med en återbudslista på just hanvalpar. När det gäller försäljningen får jag nog även tacka Peter, Keanos ägare, som var till stor hjälp med sitt breda kontaktnät inom Gordonsettervärlden. Speciellt roligt känns det att en valp gick till Norge och en till Finland, så det blev en viss geografisk spridning på dem. Som en parentes kan jag nämna att annonseringen i lokaltidningen resulterade i en ”fyllskalle” som ringde en lördag kväll bara för att prata, samt två som jag nekade att köpa valp.

Leverans

Hade mkt funderingar hur det skulle gå att lämna bort valparna, då jag anser mig själv som en ganska blödig människa, men det var faktiskt inga större problem då samtliga valpar har hamnat i goda hem och jägarfamiljer. De kommer att få göra det dom är avlade till att göra. Ett litet plus i kanten är ju att flera, precis som jag, prioriterar jakten på skogsfågel. Den som skulle till Finland hade vi kvar 1½ vecka längre än de andra och det kändes lite extra att lämna honom, men då man såg hur kärleken var ömsesidig mellan valpen och hans nya familj så kändes det bra.

Karaktärsklubben

Många av oss har väl vaknat på morgonen efter en blöt kväll i glada vänners lag och tänkt: ”Aaalldriiiig meeeer!”
Som vanligt tenderar ju sådana morgnar ha en tendens att blekna i minnet ända till nästa gång, det gör oss till medlemmar i karaktärsklubben. Lite grann så känns det just nu med det här med hunduppfödning, framtiden får utvisa om jag kvalar in i karaktärsklubben när det gäller det och inte bara gällande rushaltiga drycker.

Summa summarum

Många funderingar blev det, men har det då bara varit nattsvart med valpar?? Svar Nej! Mitt i allt så har det varit otroligt positivt med alla kontakter med valpköparna samt alla som på ngt sätt varit inblandade i detta, ingen nämnd ingen glömd. Ett speciellt tack måste jag rikta till min älskade sambo för att hon står ut med mig, samt hjälpt till på alla sätt och vis med valpar som hon inte ville ha egentligen. Jag har även gjort en massa nyttiga erfarenheter som jag kan använda nästa gång…..

Återkommer inom snart med första tiden med Blaise!

Per